På många sätt är det extremsporternas extremsport.

Den som letar efter stötande ämnen att reta upp sig på behöver bara skrapa på ytan på MMA-världen för att hitta tillräckligt mycket för en månads krönikor: där finns förråandet, där finns de unkna idealen, där finns svansen av kriminella.

Men där finns också idrott och kamp på riktigt, gott om regler och offentlighetens ljus brukar bara leda till framsteg.

MMA i Globen kommer att leda till att rätt många skriker på nya förbud mot sporten. Sorry. Jag tillhör inte dem, inte än och kanske aldrig.

Vill du gå in i en bur och slåss? Be my guest.

Vill du bara titta på? Helt okej.

MMA är en av de snabbaste växande kampsporterna, den finns med i den svenska idrottsfamiljen och jag tycker att det är mycket bättre att MMA utspelas på en stor scen, med ordentliga domare, med ordentlig säkerhet än i nån svettig källare.

Jag gillar kampsporter. Inte alla former, en del är så tråkiga så klockorna stannar. Annat är så brutalt och våldsamt att det vänder sig i magen. Och sedan finns det sånt som proffsboxning som jag gillar att se och sånt som UFC som är på gränsen.

Så låt mig vara tydlig: jag gillar inte MMA särskilt mycket. Det mesta av det jag sett av sporten har varit rätt motbjudande. Å andra sidan gillar jag inte casting, dart eller styrkelyft heller. De sporterna är groteska på andra sätt. Men att inte gilla något räcker inte som argument för förbud.

För den principiella gränsen går inte mellan MMA och annan kampsport. Det finns betydligt jävligare avarter än det som kommer att visas upp i Globen i kväll.

Så länge Idrottssverige tillåter sporter med slag mot huvudet så får man nog acceptera även att MMA tar plats i familjen.

Och en sak är det lätt att glömma medan förbudsivrarna skriker sig hesa: Kampsorter som företeelse – sedan må det handla om boxning, karate, MMA, eller nåt annat – har definitivt räddat fler än de skadat.

Det finns rätt många trasiga själar som hade spårat ut helt utan den träningen.