De svenska ishockeyproffsen, Henrik Sedin och sex minuter yngre tvillingbrorsan Daniel, är vana vid regnet.

De nästan trivs med det.

Åtminstone vantrivs de inte.

–Nej, nu vet vi hur det är, så nu för tiden är det inget vi fäster sig vid längre, säger Daniel.

Sedinarnas hemma- och tillika OS-arenan GM Place, ser grå och trist ut i regnet. Liksom för övrigt hela staden: det ständigt strilande regnet förvandlar allt till en grå massa och de frekvent insprängda gräsytorna blir bara blöta oaser i den stora betongdjungeln. SvD:s fotograf kliar sig i håret: de goda bildmöjligheterna är ytterst begränsade.

När bröderna Sedin parkerar sina SUV:ar, en Volvo och en Cadillac, utanför arenan stannar folklivet på gatan av tillfälligt. Bröderna är stora i Vancouver och när Daniel och Henrik villigt skuttar uppför trapporna utanför arenan följs de av intresserade blickar.

De 29-åriga Sedintvillingarna från Örnsköldsvik, eller rättare sagt från Järved, kan sitt Vancouver. Och trivs, trots regnet. De har bott i staden i tio år, sedan 2000 då de bytte Ö-vik och Modo mot Kanada och Vancouver Canucks.

När OS - som i Kanada är att betrakta som två spel, ett ”A-OS” i ishockey och sedan ett ”B-OS”, med övriga idrotter - avgörs i Vancouver, är det på brödernas riktiga hemmaplan.

Dels för att hockeyn spelas i Vancouver Canucks egen hemmaarena GM Place där bröderna känner vartenda skrymsle. Dels för att de annars så inbitna ångermanlänningarna verkligen gjort Vancouver till sin hemstad.

På riktigt, så att säga.

–Ja, verkligen. Vancouver är helt rätt och skiljer sig från andra städer i Nordamerika. Vill du ha mat, eller bara åka och handla, så måste du ut, utanför sta´n. Vancouver är en levande stad på ett annat sätt, det finns en stadskärna, ett centrum, beskriver Henrik sin hemstad.

Och Daniel fyller på:

–Det är en säker stad. Plus att man kan göra precis allt. Här finns bergen, här finns havet, friluftslivet är otroligt rikt. Folk är ute jämt.

Perfekt, naturligtvis, för Henrik och Daniel som båda blivit småbarnsföräldrar om numera än på skilda håll: Henrik, med hustrun Johanna och sonen Walter, bor kvar i stadsdelen Yaletown, där flera andra Canucks-spelare också bor. Daniel, med hustrun Martinette och barnen Ronja och Erik har flyttat ut från centrum, mot flygplatsen till.

Bilresan ut mot Vancouver International Airport, 12 kilometer utanför stadens centrum, är en resa i ett, på sitt sätt, främmande land. Gatuskyltarna är tvåspråkiga, engelska och kinesiska, men butiker och serviceanrättningar skyltar oftast enbart på kinesiska.

Vancouver är en internationell stad.

Därför är Vancouver, och det stryker Henrik och Daniel under direkt när SvD träffar dem, en matstad. Ett starkt internationellt inslag har naturligtvis satt sin prägel på staden. Runt 38 procent av Vancouvers drygt två miljoner invånare är av asiatiskt ursprung, ytterligare elva procent härstammar från östra Europa och bara 14 procent har kanadensiskt eller nordamerikanskt ursprung.

Till och med i Vancouvers av glas och betong byggda och så professionellt affärsinriktade centrum, slår det asiatiska inslaget igenom: Toshiaki Tahakas färglada korvstånd Japa Dog är en populär snabbmatsvariant bland de flashiga europeiska affärskrogarna.

– För den som gillar mat finns det precis allt. Och det är bra när man har barn. Annars kan det bli lite väl mycket korv stroganoff om grabben får välja, skrattar Henrik.

Som egentligen inte har något emot just (falu)korv stroganoff, den svenska variant av den ryska maträtt som, med biff som huvudingrediens, uppkallades efter den ryske greven Alexander Sergejevitj Stroganov (1733-1811).

Det är bara det att Henrik och Daniel föredrar annan mat. Nämligen den som kommer från det japanska ordet för sur, sui.

Sushi, på ren sve... japanska.

–I Ö-vik finns det en restaurang som serverar sushi till lunch... ja.., suckar Henrik.

Sushi har, nämligen, blivit den sedinska livrätten. Hör bara:

–Jag äter sushi sju dagar i veckan, säger Henrik.

–Jag har ju flyttat utanför sta´n, så det blir bara fyra dagar i veckan, säger Daniel.

Vancouver är fullt av sushirestauranger och när Henrik och Daniel för SvD väljer fem ställen som OS-turisten i Vancouver måste besöka (se här intill), så tronar sushirestaurangen Tojo´s i topp på listan:

–Den är fantastisk, bara så gott. Fast man måste se upp med ägaren, skrattar Henrik. En gång slängde han ut en gäst som doppade maten i soja: ”du äter inte min mat en gång till...”.

Den som vill äta på Tojo´s får vara beredd att betala. Honjin Sushi, på 138 Davie Street i Yaletown, är inte i samma prisklass, men dock ett säkert ställe för den som vill träffa på bröderna Sedin. Det är deras stamhak och det var här deras sushikarriärer började:

–Vår agent Claes Elefalk tog oss till vår första sushilunch, och ville att vi skulle pröva. Jag måste nog säga att jag tänkte att ”det här är inte bra”, säger Henrik medan Daniel skrattar instämmande.

–Men vi är ju från Ö-vik så vi hade prövat surströmming... sushi var väl okej, hyfsat, tyckte vi. Fast jag fick kramp i händerna av att äta med pinnar.

Efter det första sushiförsöket vågade sig bröderna inte tillbaka på mycket länge. Innan dåvarande lagkamraten Mattias Öhlund tog med dem till ett nytt möte med denna japanska delikatess.

Och på den vägen är det.

Så medan SvD:s fotograf på äktsvenskt manér äter sushin med kniv och gaffel, hanterar Daniel och Henrik (samt denne reporter) ätpinnarna på samma självklara sätt som de hanterar ishockeyklubborna.

–Vi kan äta precis hur mycket sushi som helst, säger Henrik och Daniel och hugger in på sashimi av tonfisk, några Yaletown rolls, Rain Forest rolls, Negi Hamachi Maki samt vackert upplagda och tunnskurna Salmon Uzuzukuri i ponzusås.

–Vi är fast för det här. Så är det bara.

Fast är de också i Vancouver. Och de trivs stort med det.

Så stort, faktiskt, att när bröderna inför säsongen 2009-2010 skrev nytt kontrakt med Canucks, så såg de till att få med en så kallad ”no trade-klausul”. Det innebär att Canucks inte kan sälja bröderna till något annat NHL-lag, om de själva inte vill:

–Det känns viktigt för oss, det är inte många spelare som har sådana klausuler i sina kontrakt. Det betyder ju att klubben vill satsa på oss och att vi kommer att stanna kvar här om vi spelar som vi vet att vi kan, säger Henrik Sedin.

Det finns flera trivselfaktorer i Vancouver. Det är en hockeytokig stad, men inte på samma sätt som Toronto eller Montreal. Visserligen tittar folk när bröderna rör sig på gatan, men inte för att bli närgångna eller påflugna, utan mer för att visa sin uppskattning.

– Daniel, it´s nice to see you back. We need you, ropar en familj från sin bil till Daniel Sedin som just kommit tillbaka från en skada.

Till trivselfaktorn hör också lönesummorna i brödernas kontrakt: de kunde garanterat ha varit högre om bröderna valt att lämna Vancouver och sökt sig till en annan klubb. Samtidigt är de tillräckligt höga för att motivera bröderna att stanna i Vancouver - och de har aldrig gjort någon hemlighet att de trivs både med staden och med klubben.

Henrik tjänar 6,1 miljoner dollar om året på ett kontrakt som sträcker sig över fem år.

Daniel, naturligtvis, lika mycket.

–Det är klart att det spelade roll att vi trivdes i Vancouver. När vi skrev nya kontrakt så var vi också ute efter livskvalitet vid sidan av ishockeyn. Och då är Vancouver det bästa stället, säger Daniel.