Hett hopp Robin Söderlings starka säsongsinledning lovar gott inför Öppna australiska som inleds i morgon. SvD har träffat den 24-årige västgöten som håller med om att han mognat men inte vill höra talas om den ”nye Robin”.
Foto: Gunnar Lundmark
Han är en av svensk idrotts främsta utövare. Trots det varken en lysande stjärna eller folkets favorit – än så länge.
– Jag har inget behov av att synas eller att vara folkkär, säger Robin Söderling rättframt.
Sådan är han. Rak, ärlig och utan en tanke på att vara politiskt korrekt för att bli omtyckt. Hans goda egenskaper är lätta att hylla i ord men Robin får ofta känna på att det inte fungerar så i verkligheten.
– Jag vet att många tycker att jag är kaxig.
Stör det dig?
– Jag har inte brytt mig så mycket om vad andra tycker om mig. Men jag skulle säkert tjänat på att ha smilat lite mer.
Robin säger ”har inte brytt mig” och medger att han förändrats en del även om han fortfarande är en känslomänniska som reagerar spontant.
– Ibland borde jag ha varit tyst. Som med den där Davis Cup-grejen till exempel, säger Robin om händelsen då han efter att ha lämnat återbud till en match hamnade i konflikt med lagkamraterna.
– Mamma blev ledsen när hon fick höra folk prata om mig som svikare och blir det då hon hör folk säga att jag är usch och fy. Hon tar åt sig och det känns tråkigt.
– De som pratar om mig känner ju inte mig utan har den bild som media skapat.
Och den är fel?
– Ja, inte helt kanske men ta i höstas till exempel då jag kallades ”nye Robin” bara därför att jag var lugn på banan under Stockholm Open. Tidningar gillar att skriva om hur jag är som person men inte så mycket om min tennis.
Det uppskattar han inte och kanske därför inte heller den här artikeln som är just ett försök att komma Sveriges i dag enda tennisstjärna in på livet.
Robin bjuder i alla fall verkligen på sig själv under långlunchen med SvD och barndomskompisen och tennistränaren Johan Kareld som förra hösten hjälpte Robin under några veckor då coachen Magnus Norman var upptagen med annat.
Robin är avslappnad och har nära till skratt – den där ”taggarna utåt-attityden” som fanns där för några år sedan syns inte spår av och Tibro-sonen utstrålar trygghet och harmoni.
Att han idag är given Sverigeetta och Davis Cup-ankare och att han slagit sig in på 20-bästalistan ger indirekt Robin ett större ansvar än tidigare för svensk tennis och han har vuxit med uppgiften.
Han förstår att uppskatta sitt liv då han jämför med till exempel de av hans gamla skolkompisar som nu går en osäker framtid till mötes på Volvo i Skövde men eftersom han är elitidrottare med höga mål finns där ingen nöjdhetskänsla.
– På ett sätt är det förstås bra att jag nästan aldrig är nöjd men jag är så väldigt självkritisk att det är jobbigt.
Förklara?
– Även om jag slagit en toppspelare i en stor match och alla runt mig säger att jag spelat enormt bra kan jag känna att jag borde ha spelat bättre och att jag måste göra det i nästa match för att vinna den.
Hur ofta är du helnöjd efter en match?
– Tre, fyra gånger om året kanske. Tyvärr sitter känslan inte i mer än någon timme och det är jobbigt. Men just den där känslan under den där timmen kan jag inte hitta någon annanstans än i tennisen. Den och matcherna är vad som driver mig.
Trots att han bara är 24 år och ska ha många säsonger framför sig känner Robin allt mer av baksidorna med det oftast mycket oglamorösa jobbet.
– Tennis är kroppslig misshandel men så är det väl med all elitidrott. Ibland då jag går ur sängen känner jag mig som 80-åring med träben och då är det inte så lockande med ett antal träningstimmar som väntar.
Oroar du dig för framtida men?
– Ibland tänker jag att om jag bara får vara frisk till jag är 35 år så får det bli som det blir sen. Men så menar jag egentligen inte, jag vill ju till exempel kunna spela fotboll med barnen jag kanske får en dag.
– Jag kan längta efter ett vanligt familjeliv och att slippa resor.
Innan han slår ner bopålarna för gott förväntar vi oss betydligt mer av killen som tagit tre ATP-titlar men ännu inte visat sin topp-10-potential i Grand Slam-turneringarna där tredje omgången är hans bästa resultat.
På 80- och 90-talen fanns en rad svenskar som sporrade varandra på touren – lider du av att vara ensam?
– Det påverkar inte mig men är synd för svensk tennis. Trots att tennis är en så stor sport har den nästan glömts bort av svensk media. Jag blir inte arg utan mer full i skratt då jag ser att vissa tidningar har fem sidor allsvensk fotboll och skriver om hur långt spelarna springer under en match.
Är du en tävlingsmänniska i allt?
– Nej, inte nu längre, svarar Robin och ser i ögonvrån att kompisen Johan rycker till över svaret.
– Va, är jag verkligen det fortfarande, frågar Robin och skrattar åt Johans övertydliga nickningar.
– Men nu kan jag ju förlora mot Jenni (flickvännen) i spel utan att bli förban…, nja, kanske inte just mot henne men…
– Jaja, jag är väl tävlingsmänniska i allt då men det var i alla fall värre förr.
Osökt kommer vi in på hans heta humör som oftast hjälpt honom men som då inte fått den uppmärksamhet som vid de tillfällen då han inte lyckats tygla det.
– Jag är impulsiv och kan bli helt tokig på banan men det går över snabbt och då ångrar jag om jag gjort något dumt.
Nu är förstås frågan vad som ska räknas till dumheter. De värsta tennissnobbarna förskräcks om Robin svär eller kastar racketen, medan vi andra menar att sådana utbrott är bra om det får hans ilska och frustrationen att försvinna och gynnar hans spel.
– Att jag inte alltid uppträder exemplariskt innebär inte att jag är galen eller att jag hatar motståndaren, säger Robin som även om han inte vill kallas ”nye Robin” håller med om att han mognat.
– Mitt mål är att inte förstöra för mig själv. Jag kommer säkert ha dåliga dagar men jobbar på att de ska bli färre.
– Det är en tunn linje och jag har vunnit många matcher därför att jag är som jag är. Det får inte försvinna, säger Robin som för två år sedan hade en uppmärksammad Wimbledonbatalj mot dåvarande världstvåan Rafael Nadal.
Mängder av regnavbrott gjorde att det tog flera dagar att spela klart matchen – 7–5 till Nadal i femte set – där spanjoren konsekvent bröt mot tidsregeln mellan poängen.
Stämningen mellan spelarna var irriterad och då Robin härmade Nadals kalsongdragningar delades Tennis-sverige i två läger.
Där fanns de som menade att Robin skämde ut sig och andra som menade att han var skönt respektlös.
– Jag har haft många hatmatcher men jag skulle aldrig fuska. Tyvärr syns det tydligare om man blir förbannad än om man fuskar.
Robin tror att hans sätt att vara kan innebära ett hinder för honom att bli riktigt populär.
– Det är svårt att bli folkkär i Sverige om man inte är helylle rakt igenom. Sverige är nog ganska extremt just vad gäller det. Man ska vara som Carolina Klüft, då är det bra.
Zlatan är inte sådan men han är ändå populär?
– Ja, man ska kanske vara extrem åt något håll då. Zlatan är som han är och verkar naturlig.
Det är även Robin. Lojal, snäll och omhändertagande säger folk i hans omgivning och kanske västgötens skara belackare minskar i takt med att de stora framgångarna kommer.
– Huvudsaken är att jag blir bedömd för vad jag gör och den jag är. Inte utifrån vad folk tror, läst eller hört att jag är.
