De grillade vita brödskivorna, med rikligt med smält ost emellan, ligger där på tallriken som en onyttig ö i ett ännu mindre hälsosamt gult chipshav. Rasmus Elm skulle antagligen svimma om han såg så många snabba kolhydrater och så få vitaminer på en och samma gång. Som tur är har lunchen försvunnit när den rårisälskande ”kostexperten”, som nyligen gett ut en kokbok med nyttiga recept för elitsatsande ungdomar, slår sig ner vid bordet.

Det är i slutet av februari men istället för kallt svenskt vintermörker lyser en värmande spansk vårsol utanför de stora fönstren. Kalmar FF-spelarna har lite ledig tid mellan dagens träningslägerspass och Rasmus möter upp i den spatiösa lobbyn på spa-hotellet Estepona Palace, en halvtimmes bilfärd från Marbella. Tid är annars något som den snart 21-årige smålänningen inte haft mycket över av under 2009.

–Det har rullat på i ett. Jag har knappt hunnit smälta intrycken, eller packa upp innan jag gett mig iväg igen. Men det har varit fantastiskt roligt. Jag njöt av att vara med och träna med de bästa spelarna i Sverige. Självförtroendet fick sig en kick.

Han inledde året med att åka på vinterturné med landslaget och hyllades för insatserna mot USA och Mexiko. Jetlaggad anslöt han sedan till Kalmar FF:s träningsläger i La Manga. Väl där kom beskedet att han var uttagen till det ”riktiga” landslagets möte med Österrike en vecka senare. I Graz kom han med i både startelva och målprotokoll när Sverige vann med 2–0.

Var det nervöst?

–Det kom lite under själva matchen men jag kunde kontrollera det. Något som gjorde mig lite nervös var hur alla stjärnorna skulle behandla mig, att träffa nya människor är alltid nervöst. Men det var inga problem, de var trevliga och lättsamma. Och det kändes tryggt att ha Viktor där.

Rasmus Elm växte upp i den lilla orten Broakulla tillsammans med sina bröder Viktor, 23, och David, 26. Trion spelade fotboll i Johansfors IF där pappa Johnny var tränare och mamma Ulla engagerad.

David får svara på om hans yngste bror, som alltid ansetts vara den mest talangfulle av de tre, verkligen var så bra som pojkspelare som det sägs.

–Ja, han var så liten men så oerhört duktig. Han kunde dribbla av hela laget och sedan passa någon som stod vid stolpen och petade in bollen. Jag har aldrig sett någon bättre i de åldrarna, säger David som även han spelar i Kalmar FF.

Rasmus säger att han har mycket att tacka sina bröder för.

–Jag fick alltid träna och spela med dem utan att de tyckte det var konstigt. Jag har kunnat dra lärdom av att se hur de har gjort i vissa situationer, liksom bara kunnat flyta med.

Tidigare har han kunnat hålla sig i bakgrunden av sina mer utåtriktade bröder men i och med genombrottet i Blågult får han nu vänja sig vid att stå i fokus.

–Det är roligt att folk är intresserade men jag är ingen mediemänniska och har svårt att ta beröm. Jag blir jätteglad när folk säger att jag varit bra men vet aldrig vad jag ska svara.

I dag är fotbollen hans liv, något han älskar. Men som barn- och ungdomsspelare var idrotten inte enbart förknippad med glädje.

–Jag var så oerhört nervös när jag var liten, jag kunde knappt stå på en fotbollsplan. Jag hade ångest inför varenda match, ville verkligen inte spela. Jag fejkade sjukdomar och skador, jag kunde sitta och hoppas att det skulle regna så mycket att en match ställdes in. Hade inte mamma och pappa drivit på så hade jag nog lagt av med fotbollen för länge sen.

”Drivit på”?

–De insåg att vi hade talang och tyckte det vore onödigt att inte använda den. De har ställt upp för att vi skulle kunna få chansen och vi är otroligt tacksamma för det. De var inte alltid snälla mot mig men de hade en känsla för vad de skulle göra för att hjälpa mig.

Vad menar du med att de inte alltid var snälla?

–De är världens snällaste föräldrar men de var inte alltid snälla och det tycker jag inte heller att föräldrar ska vara. Det hör till att de ska tjata och ställa krav. Man måste lära sig vad som är rätt och fel. De har varit otroligt bra på att känna av läget, hur vi mår. De har alltid varit mina bästa rådgivare.

Hur hjälpte de dig med ångesten?

–De sa ”Vi vill inte att du ska må dåligt så antingen får du sluta eller så får du ta dig i kragen.” Men sluta ville jag inte för då skulle jag ge upp allt.

Varför mådde du dåligt?

–Jag spelade mot mycket äldre spelare och hade stor respekt för dem. De var så stora och jag var rädd för att få ont. När jag sedan spelade med jämnåriga var jag nervös på ett annat sätt. Då var det mer krav utifrån som påverkade mig, vad andra tyckte. Men det har vuxit bort.

Hur var det när du kom till Kalmar som 17-åring?

–Då var jag mer spänd inför mig själv för att visa att ”det här ska jag klara av”, men det försvann också. Nu för tiden är jag nästan aldrig nervös inför någonting.

När jag frågar hur han är som person är ”lugn” den enda egenskap han kommer på. Lagkamraten Markus Thorbjörnsson gav dock en fin beskrivning häromdagen på David Elms blogg: ”Den yngsta varianten av Elm e helt magisk. Raz har allt man skulle vilja ha själv, fantastisk fotbollsförmåga, en mycket bra kock och en harmoni av glädje.”

Både Henrik Rydström och David säger ”snäll” först när de ombeds ge sin bild. Lagkaptenen lägger dock till ”lillgammal och långsint”…

–Långsint är jag inte, det har han hittat på! Jag var kanske gnällig när jag kom till Kalmar men inte längre. Då hade jag problem med maten, jag var orkeslös och mådde inte bra. Jag hade inte tillräckligt med energi till att vara positiv. Det räckte precis åt för att vara glad inåt. Utåt blev allt fel.

Hur märktes det på planen?

–Jag var generellt grinig. Blev jag fälld ville jag försöka ge igen. Nu kan jag tycka det var helt idiotiskt. Men jag orkade inte med att bry mig om andra.

Problemen gjorde att han tvingades lägga om kosten flera gånger. Till slut hittade han en passande diet– med mindre gluten och färre snabba kolhydrater – som han mår bra av.

Och ”lillgammal” då? Det grundade Rydström bland annat på att du bakar semlor.

–Jag har alltid gillat att baka och laga mat. Måste man vara 30-40 år för att göra något som är så naturligt? Om det är lillgammalt att göra det så är jag väl lillgammal då.

Rasmus förstår att Rydströms omdöme har levererats med en stor dos kärlek och glimten i ögat.

Stämningen i laget är god och taket i omklädningsrummet högt. Den sociala biten, att känna sig trygg, är som sagt viktig för Rasmus. Det var därför han i vintras tackade nej till att lånas ut till Fulham.

–Jag har svårt att prestera innan jag lärt känna en grupp och i det här fallet skulle jag ju åka hem efter tre månader, när jag väl kommit in i det. Jag inte är riktigt färdig än och då vill jag inte hamna i ny miljö där jag inte får jobba på bitarna jag behöver utveckla. Det är bättre att få dem på plats och sen gå. Jag vill känna mig redo både fysiskt och mentalt.

Redo?

–Jag tror att jag får mer ansvar nu när Viktor stuckit. Det finns mer ytor och luckor att fylla vilket gör att jag kan utvecklas ännu mer. Att stanna i Kalmar är det bästa för mig just nu. Jag har egentligen aldrig öppnat dörren för att flytta. Jag har inte bråttom iväg.

På tisdag fyller Rasmus 21 år och Lars Lagerbäck presenterar truppen till VM-kvalmatchen mot Portugal.

Besviken om du inte kommer med?

–Både ja och nej. Jag hoppas men förväntar mig inget.

Hur firar du din födelsedag?

–Det blir lugnt, inget extra. Med råris kanske.