Svenska fäktaren Kerstin Palm finns med i historieböckerna som den, tillsammans med Ottey, som gjort flest OS - sju stycken. Men snart kan hon petas bort.

I Ljubljana gör nämligen Merlene Ottey en sista ansats i karriären som inleddes i Moskva-OS 1980. Ex-jamaicanskan har genom åren väckt stora känslor världen över.

Först som den eviga förloraren som alla unnade ett guld.

Sedan av många sedd som en svikare efter det positiva dopingprovet. Trots att hon senare friades är hon stämplad som fuskare i mångas ögon.

När SvD når sprintlegendaren per telefon tydliggör hon att hon inte kommer att svara på några frågor om doping eller Marion Jones. Hon säger också att hon spelar in vårt samtal.

- Jag vill inte bli missförstådd. Allt som skrivits om mig har inte blivit rätt, säger hon med sin karaktäristiska djupa stämma.

Men sedan följer en mycket öppen pratstund. Merlene är bosatt i Slovenien sedan nio år tillbaka. Många undrar förstås hur en av Jamaicas populäraste personer kunde sätta ner bopålarna i östra Europa. Den här dagen är det exempelvis några få plusgrader och ösregn i Ljubljana. Men Ottey trivs.

- Jag laddade här inför OS 2000 och smälte direkt. Jamaicas klimat är förstås överlägset, men livet handlar ju inte bara om det. Sedan har jag ju inte bott året om i Jamaica på länge, det har blivit mycket tid i USA, Italien och Monte Carlo, säger Ottey som bor ensam i en lägenhet mitt i huvudstaden.

Hon hade tidigare en lägenhet i Monaco, men precis som i Jamaica kände hon sig inte tillräckligt privat där.

- Här i Ljubljana känner jag mig för första gången på länge som en invånare bland alla andra. Jag kan gå på gatorna utan att bli störd och kan ta en kaffe i lugn och ro på ett café, säger Ottey som blev slovensk medborgare 2002.

- Men jag har lite problem med kommunikationen, eftersom alla inte förstår engelska. Så det är en stor utmaning för mig.

En utmaning är det också att ta sig till Peking-OS. Hon var med i Osaka-VM förra året, men åkte ut i kvartsfinalen. Och årsbästat 11,56 räcker inte, kvalgränsen till OS är 11,40

- Jag har haft lite skadeproblem och sedan störs jag en del av astma. Men springer jag som 2006, 11,34, så är det ju lugnt. Just nu kan jag tyvärr bara träna fem dar i veckan, men det ska snart bli mer, säger 47-åringen med glädje i rösten.

Veteranen är tidernas snabbaste i sin åldersklass, men man kan fråga sig hur hon motiverar sig efter alla dessa år.

Meriterna från stora mästerskap är maffiga:

. 15 VM-medaljer - flest i VM-historien.

. Åtta OS-medaljer - ingen kvinna har fler.

- Men jag älskar ju det här med att springa och att tävla – när ett stort mästerskap närmar sig vill jag vara med. Men nu springer jag inte för medaljer, utan för mig själv. En final i OS skulle förstås vara ett mirakel.

Ottey blir väldigt känslosam när hon kommer in på de tuffa åren 1999 och 2000.

- Jag har ju jobbat under lång tid med att försöka glömma det som hände. Men det kommer alltid att finnas där i mitt inre, säger hon och rösten stockar sig.

Ottey lämnade ett positivt dopingprov innehållande nandrolon efter en tävling i Luzern 1999. Hon friades dock av IAAF:s skiljedomstol året efter.

- Under den här perioden var det många som protesterade mot positiva dopingprover. Kroppen kan ju självt producera det här hormonet.

Kan du garantera att du aldrig tagit något otillåtet?

- Ja absolut, det har jag inte.

Du har ju varit aktiv under 27 år. Har du någon gång blivit erbjuden anabola steroider?

- Nej, aldrig, svarar Ottey kort.

2000 var ett tungt år på flera sätt. Visserligen blev det stafettsilver i Sydney-OS, men före tävlingen protesterade Otteys jamaicanska lagkamrater mot hennes medverkan. De andra tyckte hon fick platsen på gamla meriter.

- Det där var en sådan otrolig besvikelse, jag blev så ledsen, säger Ottey som efter det slutade tävla för Jamaica.

Hon blev fyra på 100 meter i Sydney, men kan nu få bronset efter Marion Jones dopingerkännande.

– Jag hoppas det, snart lär det väl komma ett besked, säger Ottey.

- Jag blev förstås förvånad över att Marion erkände, men det är allt jag vill säga om det. Jag vet ju inte mer än någon annan, säger Ottey, som inte heller vill uttala sig om dopingen inom friidrotten generellt av samma skäl.

När Merlene Ottey ska ta ut höjdpunkten i sin 27 år långa karriär är de ett ganska lätt val: När hon efter många guldlösa år äntligen vann VM och fick en stående ovation på prispallen i Stuttgart 1993.

Efter detta hyllades hon som en gudinna i Jamaica. Mer än en halv miljon människor kantade Kingstons gator för att få en skymt av henne. Hon forslades runt ön i helikopter och möttes av ett folk i segerrus. Det gjordes sedan ett tiotal låtar om henne av jamaicanska artister, som ständigt spelades på radio.

När hon är i Kingston vill alla vara nära henne. ”Det kommer på nyheterna och sedan vet alla att jag är på ön”, har Ottey tidigare förklarat. Och populariteten har inte dalat trots dopingmisstankarna och att hon bor i Slovenien. Nyligen restes en staty till hennes ära i Kingston.

Kommer du att flytta tillbaka någon gång?

- Jag vet inte. Jag får se vad som händer efter karriären. Jag kan bli kvar här i Slovenien eller hamna i ett annat land där jag hittar något utmanande att göra.

Ottey är delägare i ett internationell företag i Ljubljana: TMG-BMC, som har utvecklat en speciell teknologi för att stimulera skadade muskler. Bland de som anlitar företaget finns Barcelonas fotbollslag.

Ottey gör en begränsad insats eftersom hon tränar så mycket, men efter karriären är hon öppen för mer arbete. Först ska hon dock sätta rekord i antal OS.

Flera av de som kommer att omge henne på startlinjen i Peking var inte ens födda när Ottey OS-debuterade 1980.

- Om jag kan utmana dem borde väl det betyda att sporten är illa ute. Men jag ska göra mitt bästa.