Och på sätt och vis hade den där twittraren förstås alldeles rätt. Men sanningen är nog egentligen den att den taffligt osammanhängande ceremoni som avslutade London-OS representerade England så som jag känner det betydligt mer korrekt och sanningsenligt än regissören Danny Boyles smakfullt perfekta öppningsgala.

Ordningen – eller kanske snarare oordningen – är således återställd.

Den tre timmar långa katastrof som direktsändes i tv-apparater över hela världen i söndags kväll kändes som om Boris Johnson, Londons märkliga clown till borgmästare, äntligen fick lossa på korsetten, släppa ut magen och beställa en pint i direktsändning. Och i det ögonblicket slappnade allt och alla av och London visade ofrivilligt upp sig för oss i all sin anskrämliga nakenhet.

Nästan som om de trodde att ingen tittade.

Där OS inleddes med Boyles fingertoppskänsliga finkultur och imponerande detaljdyrkan, till och med subtilt politiska provokationer, så avslutades den med enorma köer, outhärdliga förseningar, tusentals till synes arbetslösa – eller i alla fall överflödiga – statister och lika kronisk som oförskämt slarvig nostalgi.

Mer brittiskt än så blir det inte.

Det enda jag inte hittade några referenser till var fuktskador men förmodligen fanns de där men hann gaffatejpas över just innan sändningen. Om nu inte det läckande skeppsskelett fyllt av galärslavar som Annie Lennox var galjonsfigur för var menat att symbolisera just den brittiska badrumsstandarden?

Jag är inte här för att recensera en tv-sändning även om det kanske verkar så. Men jag fascinerades så av diskrepansen mellan öppning och avslutning. De sade tillsammans så fruktansvärt mycket om det land jag nyligen lämnade för Sverige.

I öppningsceremonin visades det England upp som jag drömde om och längtade till som liten. Det som jag tidigt lärde mig egentligen bara finns i mitt huvud och hjärta. På avslutningen i söndags slogs man istället i ansiktet med en våt möglig handduk som beskrev verkligheten utanför den skinande blanka OS-ytan.

Samma gamla sånger snurrade på repeat för att ingen orkade gå till cd-spelaren för att byta skiva. Trängseln i arenan skulle visa på mångfald och glädjeyra men utstrålade inget annat än klaustrofobi.

Spice Girls rullades ut, stackars Liam Gallagher försökte sjunga en av sin storebrors sånger och en larvig komiker mimade bristfälligt till The Beatles på en gul buss. Mängder av internt nationella angelägenheter radades upp och en hel värld ryckte på axlarna och undrade vad som har hänt med detta forna imperiums populärkultur.

Det blev så talande när kvällens vackraste ögonblick var Greklands nationalsång och man blev än starkare påmind om hur sommarens OS har utspelat sig i ett land som befinner sig på ruinens brant, i en finanskris så bråddjup, att inga renoveringar eller audiovisuella spegeltrick lurar en enda åskådare.

All rekvisita – från taxibilar till klänningar – var i ett tidigt segment täckt av brittiska dagstidningar. Som om Rupert Murdoch och Rebecca Brooks själva satt insvepta i dem och fnissade hela vägen till banken.

MER AVSLUTNING: Allsång och fyrverkeri – kolla in ceremonin i bilder.