En del OS-stunder stannar kvar för evigt, och vi har fått ett par nya i London.

Lisa Nordéns tusendelsförlust i triathlon är en sådan, kvartsfinaldramat i handboll en annan. Håren reste sig på armarna när vi satt inne i den väldiga baskethallen och tittade på Sverige mot Danmark i onsdags.

Det var en rysare, det var en bragdmatch och vi gick ut allihopa därifrån med ett leende på läpparna. Jag ler fortfarande när jag tänker på den matchen och jag kan plötsligt inte få nog av handbollslandslaget.

Jag vill ha ett drama till, en ny handbollsfest mot Ungern i kväll. En ny OS-rysare som bränner sig fast på näthinnan.

Ingen trodde på det här svenska laget innan turneringen startade. Det är inte så konstigt. EM-smällen i våras var tung, VM-kvalfiaskot i somras ännu värre.

Niclas Ekberg fick jubla under OS. I bakgrunden Kim Andersson.

Handbollsherrarna har gett sig själva sitt livs chans, lite grann tack vare tur i lottningen, men framför allt tack vare sig själva.

Giganterna från 90-talet älskades av alla, men det här gänget har aldrig riktigt tagit plats i våra hjärtan.

Det är jättematcher ena dagen, bortkastade chanser den andra. Ibland är det lysande handboll, ibland är det inget alls.

När man tror att man tröttnat på dem för gott slår de till med en kanonmatch, när man börjat hoppas igen åker de ut.

Man vet aldrig riktigt var man har dem.

Det vet å andra sidan inte Ungern heller.

Handbollsherrarna har gett sig själva sitt livs chans, lite grann tack vare tur i lottningen, men framför allt tack vare sig själva.

Vi har hyllat Johan Sjöstrands fantastiska målvaktsspel, Tobias Karlssons försvarsspel, Fredrik Petersens magi och vi har hyllat Dalibor Doders mäktiga skott, men vi glömde hylla laget.

Det var en lagseger senast, det kan bli en till nu. Sverige slog Danmark tack vare en kanonmålvakt, tack vare en taktisk triumf – men framförallt vann de på vilja.

Den måste de plocka fram i kväll igen.

Bäst av allt då? Kanske världsstjärnan Kim Anderssons kommentar efter danskdramat:

– Vi har inte vunnit något än.

Jag gillar det, det är rätt attityd. En bra match gör inget OS. En bragdmatch kanske lyfter en onsdagskväll men det krävs en till för att få medalj och två till för att få en plats i historieböckerna.

Sverige är inte favoriter: Även om ungrarna aldrig tar medalj i mästerskapen (ett VM-silver genom alla år) är det ett starkt och bra lag och de har världsstjärnan Laszlo Nagy från Barcelona. Och de har ett superförsvar.

Sverige–Ungern, 18.00 ikväll. Missa det inte. Det är en helt öppen historia och det är två lag som fått sitt livs chans att nå OS-final.

Inställningen talar för Sverige, fysiken och styrkan för Ungern.

Vi har tre dagar kvar av sommarspelen i London och de svenska medaljhoppen har så gott som tagit slut.

Någonstans där borta vid horisonten har handbollsherrarna också chansen att göra det som den stora generationen aldrig lyckades med: ta OS-guld.

Jag hoppas att Sverige vinner i kväll, mest av allt för Staffan Olssons och Ola Lindgrens skull.

Förbundskaptenerna spelade själva tre OS-finaler i rad utan att vinna. Nu har ödet och viljan gett dem chans till en oväntad revansch. Hoppas spelarna tar den åt dem.

OS-guider:

Svenskarnas program – timme för timme

Komplett OS-program med svenska tv-tider

Här är de svenska hoppen i London-OS