Med tanke på det akuta krigstillståndet i Mellanöstern borde bollen ligga hos Internationella tennisförbundet. Är det verkligen rimligt att arrangerande Malmö i‑detta skarpa världspolitiska läge ska riskera att ta smällen?

Föraningarna om att Baltiska hallen i början av mars skulle kunna förvandlas till en förlängd krutdurk från Gaza är obehagliga.

Det är trots allt en annan tid i dag jämfört med när protester mot (förtryckar)regimer i Rhodesia (1968) och i Chile (1975) solkade stämningen i samband med Davis Cup.

Ändå är det lätt att glömma bort att mötet med just Rhodesia (som 1980 blev Zimbabwe) flyttades till Frankrike sedan demonstrationer medfört att polisen inte kunnat garantera spelarnas säkerhet.

Tumultet som då uppstod i Båstad var att likna med brottningsmatcherna mellan polis och demonstranter kring almarna i‑Kungsträdgården.

2009 är hotbilden vassare. På liv och död. Inte bara ur ett sportperspektiv skrämmande exemplifierat i Gaza där tre palestinska toppspelare i fotboll dödats av bombningarna.

Jag har full förståelse för att ordningsmakten i Malmö känner oro. Det vore naivt att inte höja varningsflagg med så mycket politisk sprängkraft på andra sidan nätet.

Även Israels tennisförbund borde känna stark tvekan om inte läget avsevärt förbättras och klara indikationer på försoning (nåja) föreligger.

För allas bästa kanske Israel detta år som börjat så nattsvart bör stå över idrottsutbyte och låta önskvärd vapenvila gjuta olja på vågorna innan man ger sig in i leken?

Problemet är vart matchen skulle kunna flyttas. Hemmaplan är bildligt talad minerad, vilket AIK:s fotboll fick känna på när man på kort varsel fick dirigera om sitt träningsläger från Eilat till Kapstaden i Sydafrika.

Någon ”neutral” plan för tennisnationen Israel är inte lätt att uppbåda.

USA skulle kanske skulle kunna garantera säkerheten om man lät spela matchen i ett av sina fångläger? Domartorn finns ju redan...

Det är alltid trist när idrotten, speciellt för de aktiva, blir ett politiskt slagträ. Men den här gången förmörkar farhågorna genom krigstillståndet de vita linjerna på ett mer akut sätt.

Judiska församlingen i Helsingborg har redan vid flera tillfällen i år haft påhälsning. Det brinner i synagogor lite varstans i Europa.

Vad är det som säger att – med den uppmärksamhet som lär föregå DC-matchen – en terrorspetsad kraftsamling inte redan i‑skrivande stund riktas mot Baltiska hallen?

I krig och kärlek är allt tillåtet.

Jag ser Mats Wilander som en genomjuste idrottsperson; ett intryck som fick fäste redan då han som oseedad 17-åring i Paris gav bort matchbollen i semifinalen mot argentinaren José-Luis Clerc. Men förbundskaptenens förhoppning att idrotten ska segra inför fullsatta läktare känns som en slak lina att kliva ut på.

Den som kan sin Henning Mankell vet hur diverse internationellt förgrenade konspirationer kan avteckna sig mot sydskånsk horisont.

Jag brukar inte förespråka bojkotter och gjorde det heller inte gällande OS i diktaturens Kina.

Tvärtom ansåg jag att omvärldens gästspel på idrottsarenan indirekt skulle kunna lyfta vissa frågor på agendan.

Glädjande nog konfirmerar Arne Ljungqvist att så ur miljöhänseende blivit fallet i Peking.

En rapport som nått IOK-medlemmen avslöjar nämligen att USA:s federala myndighet för rymdfart, NASA, under tre år före och under OS bedrivit satellitspioneri på luftkvaliteten i den kinesiska huvudstaden och kommit fram till att åtgärderna för att förbättra miljön haft en dramatisk upplyftande effekt.

Trafikrestriktionerna som infördes i Peking ska enligt uppgift fortsätta. Den förbättrande luften hade knappast kommit till stånd utan omvärldens påtryckningar inför OS-värdskapet. Men någon sådan syresättande ingrediens finner jag inte under Baltiska hallens tak. Istället riskerar en tändande gnista att flamma upp.