Det är rätt många svenskar som kan ta medalj. Men Helena Jonsson är den viktigaste nyckeln till en svensk OS-succé.

* En suck av lättnad gick genom Sverige när hon sköt fullt.

* Ett sus av besvikelse hördes när hon åkningen inte räckte till.

Ingen är viktigare än hon. Ingen har större press. Ingen är coolare.

Därför är det oroande att åkningen och skidorna inte fungerade fullt ut när Helena Jonsson sköt fullt i OS-debuten. Tio träff av tio möjliga vägde lätt som en fjäder i kampen om pallen när alla andra åkte bättre.

Ännu mer oroande är det att ingen av svenskarna vet varför.

Kanske var det dåliga skidor som sänkte svenskarna - det går att reparera.

Mycket värre är det om de missat i formtoppningen.

* Självklart är det en besvikelse att det inte gick bättre för svenskarna.

* Självklart är det inte tillräckligt när världens bästa skidskytt inte tar sig in bland de tio bästa i OS-debuten.

Även om det inte räckte hela vägen för de svenska hoppen är medaljmissen i sprint inte någon katastrof. Det kommer fler och bättre chanser för Helena Jonsson och Anna Carin Olofsson-Zidek.

På jaktstarten är deras chanser betydligt större - men uppförsbacken har blivit lite onödigt lång.

Det svenska truppen har stora förväntningar på sig i Vancouver - och då är en bra start på spelen oerhört viktig. En tidig medalj skickar skiner inte bara över vinnaren. Den lyser över hela truppen. Den skickar en dos av självförtroende genom lagkamrater och ledare och kanske allra viktigast:

Den gör livet så mycket enklare för de andra stjärnorna. Pressen minskar på de andra medaljhoppen i längd och i alpint.

Helena Jonsson får fler chanser - och bättre chanser. Hon kommer att ta OS-guld i Whistler - om åkningen fungerar och skotten sitter där de ska när det är dags för distansen och masstarten.

Men för varje dag som går utan medalj ökar pressen på de stora svenska hoppen.

Egentligen är det ganska enkelt:

Framgång föder framgång. Misslyckanden kan istället göda varandra.