I morgon spelas sista derbyt på Råsunda.

Men vi vrider klockan tillbaka stående ute på den dödsdömda nationalarenans gräsrektangel. Tvillingklubbarnas rivalitet var lika stark på den tiden då ”Roffe” och ”Hasse” krigade om bollen.

– Men det var aldrig där nere, säger Rolf och vinklar upp fotsulan för att illustrera dagens tacklingar med dobbarna före. Utan här, fortsätter han och trycker ut skuldran i en fiktiv närkamp. Åkte man på en smäll gällde det att inte visa något och absolut inte ligga och rulla runt ute på planen.

– Man tog och gav och hade respekt för motståndaren. Efteråt var man kompisar. Det fanns även en glimt i ögat i samspelet med domaren. Ove Dahlberg, Bertil Lööw, Bosse Helén och han från Malmö, Efon Ask. Det var alltid någon utifrån som kom hit och dömde derbyna, minns Hans, son till en polis, uppväxt söder om söder i Svedmyra, men djurgårdare redan i tonåren sedan Bosse Finnhammar värvat honom från IFK Stockholm.

Rolf från Utansjö i Ångermanland kom till Stockholm via Sandvikens IF, värvad av Bruno Nyberg, själv skolad i Älgarna, Härnösand.

– Han ringde mig varje morgon i säkert två månader. Lennart Nyman i Hammarby låg också på. Men AIK skaffade mig jobb på brandstationen här i Solna. Det hände faktiskt att jag stack upp och jobbade efter ett derby, säger Rolf, liksom Hans bollspelare och bollerövrare i samma smärta och kompakta kroppsform.

Hur såg en derbydag ut?

– Vi jobbade till lunch och sen träffades vi ute på Bromma hotell, minns Hans. Dom som ville fick ta dagrum och vila. Sista träningen på (Stockholms) Stadion avslutades alltid med tvåmål, anfall mot försvar. De som förlorade fick servera där vi käkade. Jag tar en potatis nu, ”Tjalle” (Hans Mild) så får vi se om jag vill ha mer sen. Så där höll man på. Att förlora ett derby var förstås ännu värre. Det var tråkningar i tre dar. En gång ville en polare till mig som var AIK-are inte åka med i bilen hem för han visste vad som väntade…

Rolf minns AIK:s derbyritual som i går:

– Vi samlades vid tretiden och käkade lätt, oftast på en restaurang mitt emot Hagaparken. Sen gick vi en promenad runt koppartälten. Tog bussen till Råsunda och var där halv sex. Ja, då kom ju ni också, säger Rolf och nickar mot Hans.

De två kämparna umgås familjevis, bor bara en kvarts promenad från varandra i Vasastan respektive på Östermalm, och spelar fortfarande korpfotboll i arla morgonstund med Bosse Peterssons ”Nollorna”.

– Nuförtiden blir spelarna nog inte kompisar på samma vis. Det är ju en sån väldig omsättning. Närheten betydde mycket för oss. Vi kände alla i styrelsen. Ledarna var med på varenda bortamatch. Jag har sett ”Putte” Kock spela smålagsspel i bara kalsongerna utanför hotellet i Åtvidaberg, berättar Rolf.

– Gänget blev sammansvetsat. Efter matcher i Göteborg tog vi nattåget hem i en sån där tremanskupé. Sen när man kom till Centralen var det bara att åka och jobba, minns Hans, svensk mästare både 1964 och 1966.

Rolf var 38 år och unik som icke landslagsman när han tilldelades Aftonbladets Guldbollen. Då hade kraftkarlen lämnat AIK för Brage.

– De flesta var ju kvar på hemmaplan. Det krävdes bra kvalitet för att slå sig in i allsvenskan, konstaterar Rolf och sveper med blicken bort mot södra kortsidan.

Derbyn mot Djurgår´n framkallar minnen:

– En händelse som etsat sig fast var när jag hade kommit upp i en 50/50-duell mot Tommy Berggren, där vi gränsen till straffområdet. Jag lyckades vända bort honom, men kände att han tog ett rejält tag i tröjan där bak. Precis då landade en ölflaska precis bredvid mig. Snacka om att komma av sig.

Hans kontrar med en obetalbar anekdot från omklädningsrummen, då placerade under Råsundas östra läktare.

– Det var Stockholmsalliansen som spelade. Lagledaren Harald Gustafsson skulle samla in ”värdet”, plånböcker och klockor. När påsen gått runt undrade han varför någon lagt i en sko.

– Du skulle ju ha värdet. Det är min vänsterdoja, sa Lennart ”Nacka” Skoglund.

– Han (”Nacka”) öppnade faktiskt vår dörr i kostym och slips och morsade före ett derby. Det var så på den tiden, säger Rolf.

– Och minns du de där små fönstren som vette ut mot gatan där man släppte ut fribiljetterna, fyller Hans i.

På söndag smäller det för sista gången mellan Djurgården och AIK på Råsunda. De två 70-åringarna ser fram mot derbyt:

– Hjärtat klappar snabbare ju närmare avspark man kommer. Det finns i kroppen, konstaterar Rolf.