Det är kanske inte sensationellt i‑så fall. Men det skulle vara en stor seger för Rinkebygrabben själv. 2003 blev han mer eller mindre icke önskvärd i klubben sen han tagit sig friheten att sparka boll bland kompisar – och brutit benet.

När han repat sig från skadan hamnade han i Finland innan han kom till Väsby, AIK:s samarbetsklubb, i fjol.

Nu är han tillbaka där han ville vara. I stora AIK.

–Jag är alltid ute efter att göra poäng, men i dag kom jag bara upp i trettio procent av vad jag kan, förklarade hete och något kaxige Mutumba när han lämnat isbadet efteråt.

Han kryddade sin fina öppning på matchen med 1–0-målet i 22:a minuten. Han slog till med vänstern i nättaket sen Iván Óbolo, en mästerregissör, lagt fram bollen på silverfat.

Det var som junior Mutumba spelade för AIK. Med Rickard Norling som tränare.

–Rickard sa till mig att jag skulle titta på Rubarth och ta till mig en del från hans repertoar.

Mutumba – lika med Rubarth – vandrande från kanten och inåt i de mest oväntade ögonblick. Men det finns ett undantag: Mutumba hittar rakare spår mot målet. Ofta välgörande.

Han jobbar hårt med sig själv. Vet att han har tränaren Mikael Stahres förtroende att ta fram det han är bäst på, men också att han har ett ansvar för laget.

–Det var sagt att jag skulle hjälpa Nisse (Johansson) lite i‑försvarsarbetet, sa han.

Stahre smålog när Mutumbas namn nämndes. Nog var väl basen nöjd med det han såg?

Nöjd med laget var han definitivt. Paret Kenny Pavey, avvägda inspelningar in i straffområdet, och Iván Óbolo fann varann. Óbolo styrde in 2–0 med foten i farten och nickade in 3–1. Argentinaren är AIK:s motor. Kanske ännu mer än i fjol.