Säkert kommer Murray att vart fjärde år bli ihågkommen som OS-guldmedaljören från London-OS 2012 men det är inte mer än kuriosa i en sport där det är antalet Grand Slam-titlar som ligger till grund för värderingen av toppspelarnas karriärer.

Tidigare i år träffade jag Goran Ivanisevic som inte låter det råda någon tvekan om vad hans Wimbledon-seger 2001 betydde: ”Den räddade min karriär. Om jag inte vunnit där hade jag fått leva med förlorarstämpel”.

Betänk då att kroaten redan tidigare hade 22 singel-titlar på meritlistan och att han varit världstvåa. Men allt detta menar han skulle ha överskuggats av tre finalförluster i Wimbledon om han inte lyckats förvalta det wild card han fick 2001 när då 30-årige Ivanisevics storhetstid ansågs vara över.

Med sina 25 år är Andy Murray bara ett år äldre än hans coach Ivan Lendl var då han 1984 tog sin första av åtta Grand Slam-titlar så visst har skotten tiden för sig.

Om något eller några år slipper han Roger Federer och kanske även Rafael Nadal vars svåra knäskador hotar att ända karriären och även om nya namn kommer fram tar det tid för dem att etablera sig i toppen.

Samtidigt: ju längre tid som går innan Murray når ända fram i en Grand Slam-turnering, desto större blir trycket på honom.

Jag delar Mats Wilanders åsikt att US Open är turneringen där Murray har störst chans att lyckas men tror ändå inte att det sker nu trots att Nadal saknas i den annars givna favoritkvartetten Federer, Djokovic, Nadal och Murray.

Redan i fjärde omgången kan Murray ställas mot Milos Raonic, i en kvart mot Jo Wilfried Tsonga och i en semifinal mot Roger Federer.

Britternas väntan på en Grand Slam-segrare går mot sitt 77:e år.