Även om spelstilarna med bra servereturer och defensivt spel från bakplan åtminstone påminner lite om varandra är Ferrer och Murray varandras motpoler.

Den femterankade spanjoren är tennisens minst lyskraftiga stjärna och får inte ens i hemlandet den uppmärksamhet han förtjänar eftersom allt ljus där faller på Rafael Nadal.

Fjärderankade Murray finns med i tennisens stjärnkvartett, i vilken det mesta i och för sig handlar om Novak Djokovic, Nadal och Roger Federer men där skotten på hemmaplan i Wimbledon är de stora rubrikernas man.

Störst skillnad mellan Murray och Ferrer finns, eller har åtminstone funnits, i deras inställning.

Den 30-årige spanjoren ger alltid allt. Visst kan man påstå att det är hans avsaknad av vapen som framtvingar den inställningen men den bottnar nog ändå främst i hans respekt för sporten vilken visar sig även på andra sätt.

I fjolårets Swedish Open spelade han sin första match i ruskväder sent på kvällen och inför ett 50-tal åskådare. Ferrer slet som om det handlat om Grand Slam-final och fullsatta läktare.

Skulle David Ferrer av någon anledning lämna återbud till nästa veckas Båstadturnering är det ingen som har anledning att tvivla på att spanjoren har fullgoda skäl.

Det är bara att se och försöka lära för fem år yngre Andy Murray som under åren lagt ner korten vid ett antal tillfällen då det tagit emot och som inte drog sig för att göra det ens i fjolårets Australian Open-final mot Djokovic.

Den hetlevrade skotten har bättrat sig väsentligt sedan han anlitat Ivan Lendl som coach och det finns exempel på matcher där Murray haft mycket hög kampmoral. Återkommande återfall i ”jag-struntar-i-det-här”-attityd visar att han spelar på sina egna villkor utan hänsyn till åskådare, arrangörer, tv-tittare och fans.

En av Lendls första uppmaningar till Murray löd ”Titta aldrig ens mot mig på läktaren”.

Med dessa ord gjorde den åttafaldige Grand Slam-segraren klart att han inte tolererade att bli behandlad på samma sätt som Murrays tidigare coacher vilka utstod svordomar, ilskna blickar och nedvärderande gester.

Andy Murray lär aldrig bli någon mönstergosse på banan och det är inte ens önskvärt. Men kampviljan måste alltid finnas där om han ska vinna respekt.