Dessa kan vara inblandade i hur känsloladdade och omtumlande matcher som helst för att nästa arbetsdag dyka upp och göra vad som förväntas av dem.

Det har blivit till rutin för dem.

Men tennishistorien är också fylld av exempel på doldisar som svarat för jätteskrällar ena dagen för att nästa vara så byxis att de likt tjuren Ferdinand nästan måste släpas in på arenan.

Men 24-åringen från Tibro som i söndags svarade för vad som kanske är Grand Slam-historiens största sensation, han kom frustandes in på Suzanne Lenglen-banan på Roland Garros i Paris där världselvan Nikolaj Davydenko såg ut som en skrämd banderiljär.

Mina farhågor att Robin Söderling skulle få en reaktion efter megaskrällen kom på skam, men inte ens med facit i hand ångrar jag brasklappen.

Är istället djupt imponerad och överraskad av hur den 193 centimeter långe Tibrosonen, som på 21 tidigare Grand Slam-turneringar inte ens varit i åttondelsfinal, hanterade situationen att vara tennisvärldens just nu hetaste spelare.

Han stod inför en ur alla aspekter otacksam uppgift och hade aldrig tidigare varit i en liknande situation.

Att då gå ut och besegra en elfterankad spelare som varit i fyra Grand Slam-semifinaler med 6-1, 6-3, 6-1 och att Robin dessutom gjorde det på ett sätt som om kvartsfinaler på den här nivån är vardagsmat för honom – beundransvärt!

Skrällen mot Nadal går förstås utanpå allt annat men det sätt Robin hanterade kvartsfinalen är lika imponerande.

Visst, Davydenko fick inte igång sitt vanliga snabba baslinjespel och kan precis som Nadal gjorde skylla på en dålig dag men det handlar främst om att de gjordes dåliga av en spelare som har tourens kanske mest kraftfulla grundslag.

Tycker att Robin imponerade som mest i tredje set då den födelsedagsfirande – 28 år i dag- ryssen började komma in i duellerna men ändå var utan chans i flertalet av dem.

Den bollträff Robin har nu är ”sjukt bra” för att låna det uttryck han själv och hans jämnåriga använder då saker och ting stämmer som de vill.

För bara drygt ett år sedan var Robin så beroende av att bollträffen kändes perfekt att hela hans spel annars kunde rasa ihop. Inte minst hans tränare Magnus Norman har fått Robin att tänka i andra banor och numera är västgöten inte ens främmande tanken att spela ”gristennis” för att vinna.

Men det har han inte behövt hittills i Öppna franska där det istället varit hans kraftfulla spel som tvingat stjärnor som Ferrer, Nadal och Davydenko på defensiven.

Kan Robin vinna turneringen som han själv gjorde vidöppen med segern mot Nadal?

Klart han kan men jag tror inte att han gör det om Roger Federer går till final på undre halvan. Världstvåan har ett långt bredare register än alla andra och just hans förmåga att variera både hårdhet och längd i slagen har trasat sönder Robins spel i några av deras tidigare möten.

Federer ser sin stora chans att ta den enda Grand Slam-titel han saknar men har svåra hinder kvar innan en eventuell final.

Att ingen av de kvarvarande spelarna – med sin 25:e plats var Robin Söderling sämst rankade kvartsfinalist – har segrat i Paris tidigare gör fortsättningen ännu mer oviss.