Vi hoppades så mycket, vi trodde på medaljer, vi ville ha bragder. I stället blev Superonsdagen till Mardrömsdagen och vi fick lära oss ett nytt OS-ord: balltramp.

Balltrampet stoppade en dröm, men låt inte fantasin skena iväg. Det betyder bara att hästen trampat sig själv på hoven. Rolf-Göran Bengtsson och Casall har känt varandra i sju år och det har aldrig hänt tidigare.

Han har drömt om att vinna ett OS-guld, att rida hem det där championatet som han pratade om på Idrottsgalan och sedan få Bragdguldet.

Nu fick han inte ens rida ut i finalen. Världsettan stoppades av ett småsår och mer orättvist än så kan det knappast bli för en guldkandidat.

Det var ett bittert slut på en vacker resa. Men det är inte gymnastik han håller på med, en ryttarkarriär kan hålla på i 30 år och han får en ny chans i Rio de Janeiro 2016.

RGB växte i dag, och det gjorde ridsporten också.

Hade det varit RGB själv som haft ont hade de tryckt i honom lite voltaren och sedan skickat upp honom i sadeln, men ett djur kan inte säga ifrån.

Rolf-Göran Bengtsson ska hedras för att han fattade det svåra beslutet själv. Det borde vara en självklarhet, men så funkar ju inte alltid idrotten. Det krävs en stor människa för att sätta ett djurs väl främst, även om det betyder att ditt hopp krossas.

Det gör ont när drömmar brister och vi har sett många svenska tårar under de här veckorna. Men sorg och besvikelse ser så olika ut. RGB tog smällen utan att blinka.

Han tog sig tid att prata, trots att han just fått karriärens största motgång. Han var lugn och sammanbiten och besviken, men precis så här uppträder en riktig världsstjärna.

Med värdighet.

Jämför det med alla bortskämda allsvenska fotbollsspelare som knappt kan svara på frågor efter en match eller på en träning. Och de är inte ens bland de femtusen bästa i världen och har aldrig varit nära att vinna något stort.

De ständiga veterinärbesiktningarna är avgörande för sportens trovärdighet. Men vi skämtade lite grann om det där igår i flocken; hade vi journalister tvingats igenom samma kontroll varje morgon efter sjutton dagars OS-bevakning hade ingen av oss fått skriva en bokstav till.

Det var OS värsta morgon och allt var över på några få trista minuter. En medaljdröm krossades av ett sår. En annan blev till tårar - samtidigt.

Uppe i Eton ledde Markus Oscarsson och Henrik Nilsson finalen i K2 och var på väg mot ett osannolikt OS-guld eller åtminstone en underbar medalj med 200 meter kvar. De körde så oerhört modigt medan mjölksyran sprutade ur kanoten och jag höll tummarna så att händerna vitnade.

Men modet räckte inte, när syrachocken kom var alla andra starkare. Ska man missa en medalj ska man nog göra det precis så: i en våldsam jakt på ett guld.

Det är märkligt att de tre största svenska OS-hoppen har försvunnit på nästan samma sätt: RGB stoppades av ett litet sår, Therese Alshammar av ett diskbråck och Sarah Sjöström av en halsfluss.

Sverige har ändå vunnit sju medaljer. Det är bra, och det är inte över än. I morgon kommer Sofia Mattsson och Jenny Fransson på brottningsmattan och kanske även Patrik Kittel på Scandic i dressyr.

Superonsdagen fick pyspunka. Rolf-Göran Bengtsson, Markus Oscarsson och Henrik Nilsson ska hedras ändå.

De föll med stil, alla tre.

OS-guider: