Exakt hur mycket det betydde att Sverige inte fick fördel att spela med stöd av hemmapublik kan vi bara spekulera i men att det bidrog till förlusten råder ingen tvekan om.
Så efter Israels första kvartsfinal på 22 år får väl matchhjältarna Harel Levy och Dudi Sela skicka blommor till fritidsnämnden i Malmö som bannlyste publik i Baltiska hallen.
Fritidsnämnden torskade rejält.
Detsamma gäller Lars Ohly, Mikael Wiehe, Per Gahrton, Ilmar Reepalu och andra som inte lyckades med sitt uppsåt att stoppa matchen.
Svensk tennis led ett svårt nederlag då den stillatigande lät politiska krafter använda sporten som slagträ.
Svensk idrott i stort förlorade på att fem lokala politiker satte sig över riktlinjerna för idrottsutbyte med andra länder.
De enda förlorare jag lider med är Sveriges Davis Cup-lag och då i första hand Thomas Johansson och Andreas Vinciguerra.
Två skadedrabbade spelare som egentligen inte alls var klara att göra comeback redan nu men som la sina privata agendor åt sidan för att hjälpa det lag som efter skadade Robin Söderlings återbud var mycket ihåligt.
Thomas blev ankare efter fotoperation och fem månaders uppehåll – med de knappa förberedelser han haft en inte bara otacksam utan också närmast omöjlig uppgift.
”Vincis” återkomst i DC-laget var mer sensationell än om han kommit med beskedet att han lägger av på grund av sin efterhängsna knäskada.
Två kämpar som gav sitt yttersta men inte orkade ända fram.
Hade det kunnat sluta annorlunda om kapten Mats Wilander valt en annan uppställning?
Nej, knappast. Jag ville på förhand se Björn Rehnquist som tredje singelspelare för att ha ett nu saknat alternativ om Thomas eller ”Vinci” inte skulle orka sista dagen men den uppställningen ”krävde” att Thomas spelade dubbel vilket han inte klarat i lördags efter urladdningen kvällen innan.
”Pim-Pim”?
Han erbjöd sina tjänster men fick nobben. Eftersom Joachim ”Pim-Pim” Johansson flera gånger sagt att han inte var redo för fem set förstår jag Wilanders reaktion.
Samtidigt vet alla att ”Pim-Pim” när som helst på dygnet kan sopa Sela och Levy banan och om han bara hållit dörren på glänt tidigare skulle kanonservaren från Södertälje ha varit välkommen.
Det är angeläget att Wilander och ”Pim-Pim” reder ut problemen i sin relation - det kommer ju fler DC-matcher och då närmast i då Sverige för sjunde gången tvingas kvalspela för att hålla sig kvar i den högsta divisionen.
Fem gånger har det gått vägen men bredden och konkurrensen blir större för varje år och jämfört med till exempel 1990 och 91 då Sverige mötte Filippinerna och Finland i kval finns det få blåbärsnationer.
En kvartsfinal mot Ryssland hade varit bra pr för svensk tennis som skulle fått mycket uppmärksamhet under tiden fram till kvarten.
En kvalmatch passerar i stort obemärkt och ger inte heller klirr i kassakistan hos Svenska tennisförbundet.
Därför bör förbundets ordförande Stefan Dahlbo och generalsekreteraren Henrik Källén kräva Malmö kommun på skadestånd.
Det går visserligen inte att bevisa att Sverige skulle vunnit med publik.
Men det står utom allt tvivel om att fritidsnämndens beslut att bannlysa publik strider mot reglerna.
Det räcker!
Första helgen i mars 2009 blev ett svart kapitel i den svenska tennishistorien.
På många sätt.
