Det känns som evigheter sedan tränaren Thomas Fransson grät av glädje i omklädningsrummet efter den där kvaltriumfen mot Västanfors 1995.
Världsmästarmålvakten från Chabarovsk 1981 hade då sett till att Bajens bandy var tillbaka i allsvenskan efter 16 långa år.
I dag är samme Fransson sjukskriven. Diagnosen lyder utbrändhet. Det ryktas om skulder på flera miljoner.
För tre år sedan nästan på dagen tog jag en fika med sportchefen ”Frasse” i klubbhuset bakom Zinken. Som rubrik på artikeln hade SvD:
”Fransson håller hårt i kulorna”.
Den trygge smålänningen från Gunnebo talade om vikten av att både gasa och bromsa i jakten på det där SM-guldet, att inte låta satsningen äventyra den goda ekonomi som bandyns uppsving i huvudstaden skapat kring millennieskiftet.
Så vad gick fel?
Det är möjligt att situationen sett annorlunda ut om Patrick Sandell slagit in det där straffslaget som i så fall hade betytt 6-2 i SM-finalen mot Edsbyn 2004, dagarna efter min träff med ”Frasse”.
Men det är inte säkert. Mättnaden hade då kanske kommit tidigare. För visst är det så att publiken inte längre strömmar genom vändkorsen i hörnan vid Krukmakargatan med samma frekvens som när Jonas Claesson skrinnade ner mot kortlinjen och ”knacksköt” mål i parti och minut.
Hela bandy-Sverige har de två senaste säsongerna tappat anhängare, även om förbundskapten Anders Jakobsson inte höll med mig på den punkten före hemma-VM 2006.
Hammarby måste ändå sägas ha en god uppslutning i seriespelet där matcherna ofta varit förutsägbara. Vad är snittresultatet? 8-3 till Bajen?
Man håller med god åskådarmarginal den lika överlägsna handbollskusinen stången en knapp kilometer bort efter Ringvägen.
Ändå måste bandyn alltså ha levt rejält över sina tillgångar. Varken mångårige ordförande Kenneth Kvist eller Thomas Fransson har ryckt i nödbromsen.
Förra söndagen stötte jag ihop med Leif Fredblad på promenad. Mannen som gjorde Hammarbys mål i den första SM-finalförlusten (1-2 mot Örebro, 1957) skakade på huvudet och undrade hur det prekära ekonomiska läget kunnat uppstå.
Bandy är en arbetarsport. Fredblad själv utbildade sig på sin tid till tandläkare. Ingen kan i Sverige leva på att spela bandy. Då får man åka till Ryssland.
Därför framstår Hammarbys stora skulder som än mer obegripliga. Min enda gissning är att man legat kvar på en alltför hög lönenivå även när publiksiffrorna började gå ner. Men ändå?
Det intressanta i kråksången är att det utsatta läget svetsat samman laget starkare än tidigare. I fjol syntes man vara nöjda bara över att ha klarat sig till final.
Väl i Uppsala med Edsbyn på andra planhalvan och 90 minuter kvar av säsongen var det ingen grönvit på isen som verkligen såg ut att vilja vinna.
Gruppen är starkare i år, vilket inte bara kan bero på att Stefan ”Lillis” Jonsson ersatt Stefan Karlsson som tränare.
Kontrakten går ut för många av spelarna. Det här är sista veckan med gänget. Den insikten kan räcka väldigt långt när man tillsammans tagit sig innanför kortsargen och slipper bry sig om balansräkningar. Det är Bajen mot rubbet.
Att avsluta 08-tiden med ett SM-guld skulle betyda mycket för spelarna, som väl knappast någon har rötterna på Södermalm.
Om det är så att motivation alltid slår klass måste utgångsläget betecknas som gyllene.
Som för Christer Fürst, Lasse Eriksson och de andra fotbollshjältarna från 2001.
