Hisnande tanke i höjd med våning 22. Kvinnans definierade överarmsmuskler och även vältränade manliga sällskap varslar om insikt i branschen. När hon i nästa andetag nämner Yannick Tregaro som källa spetsar jag öronen. Det här är inga överförfriskade karaoke-sångare som sneglat på min VM-ackreditering och noterat den blågula flaggan.

Schweizare är min gissning. Kanske känner de maratontrean Viktor Röthlin som jag tidigare sett på hotellet?

Väl inne på rummet slår det mig att Sverige har en extraplats i höjdhoppet eftersom Kajsa Bergqvist är regerande världsmästare.

MEIN GOTT! - som en tysk kollega just vrålat i örat på den saktfärdige japanske busschauffören - Carolina har ju allt att vinna och inget att förlora.

Hon skulle inte behöva känna någon som helst press och dessutom kunna pröva vingarna i en gren hon utvecklat sig i tekniskt.1.95-hoppet från i lördags sitter fortfarande kvar på näthinnan. Favoriten Blanka Vlasic skulle garanterat bli än mer nervös om en annan blond superkvinna värmde upp bredvid Kajsa.

Det skulle också vara en språngbräda mot något nytt som de flesta bedömare anser vara ett faktum efter Peking-OS.

- Det är där världen får se henne i sjukamp för sista gången, konstaterar brittiske radiokommentatorn Rob Walker högtidligt och vemodigt; själv en hygglig löpare som i våras kombinerade ett längre reportage med ett träningspass tillsammans med världens bästa ”Carro” i Växjö.

Det som talar emot ett spontant höjdhoppande är den korta tiden för återhämtning till kvalet. Fyra dagars vila efter helgens tävlande i den här ångbastun - jag undrar om inte snigelmarschen genom den mixade zonen med alla lampor var allra värst vätskedrivande för henne - har jag av läkaren Sverker Nilsson förstått är för lite. Det krävs normalt minst en vecka för att vara helt återställd.

Fast Carolina är ju en inte riktigt normal person. Får hon en rejäl massage, lite samvaro med familjen och lugn och ro laddas batterierna snabbt.

Har hon det i skallen är det klart att hon ska hoppa. Varför inte? Vem hade trott att Emma Green skulle ta VM-brons i Helsingfors för två år sedan?

På söndagen fanns det de som försökte jaga upp någon slags dramatik, men den kronobergska kronhjorten hade ju både sina konkurrenter och Europarekordet som i en liten ask. Säkerheten själv i längd, bättre än Blonska även i spjut och så den där viljemässiga tempokicken i sista kurvan på 800 meter.
Det var en dag på jobbet.

Jobbigare var det nog att i den sena timmen kunna prestera färgad urin i den obligatoriska dopingkontrollen. Har man som i Carolinas fall bälgat i sig tio liter vätska per dygn blir kisset lätt blankt som en nyspolad is. Och det gillas inte av mätapparaturen.

Den blonda och välväxta småländskan gillade inte heller världspressens antydningar om att det är finito efter Peking. Tre raka VM-guld och två OS-guld skulle vara en makalös bedrift vid 25 års ålder.

Och även om Carolina bara är 29 år när London tänder OS-elden 2012 har jag svårt att se henne leda sina sjukampssystrar på ett ärevarv i skuggan av Big Ben.

Risken är uppenbar att hon segrar ihjäl sig. Jag saknade under hela VM-tävlingen en arg rival, typ Eunice Barber. 200 poängs segermarginal vittnar om klasskillnad.

Det är inget fel med det. En annan Klüft lär det dröja länge innan mångkampsvärlden får se.

Helt klart är att sporten behöver Carolina mycket mer än vad Carolina behöver sporten. Jag skulle inte bli förvånad om hon slutar helt och ägnar sig åt något annat.

Men om det nu är så att Klüft ämnar fortsätta sin karriär även efter Peking, och vill fortsätta slippa svåra skador, tror jag att hon väljer bort den ytterst krävande och tidsödande sjukampsträningen.
Och satsar vidare i en gren. Varför inte redan till helgen?