Det är ett faktum som måste slås fast inför Zoran Lukics comeback i Djurgården: han fick inte sparken. Zoran tackade självmant för sig när Kjell Jonevret efter en svag vårsäsong 2004 utsågs till livräddare. Zoran kunde inte dagtinga med sitt samvete.

Kompromisslösheten är fortfarande hans kanske bästa ägodel som tränare. Är det något som är fel säger Zoran ifrån. Han vill ständigt framåt och kan inte tänka sig 4-4-2. Spelsystemet är i Zorans sätt att se på fotboll inte tillräckligt utvecklande.

Lukic har under ”förvisningen” till Göteborg haft kvar sin lägenhet i Hägersten. Han kan sina djurgårdare. Han är noga medveten om hur och varför Dif tappat den röda tråd som gjorde klubben ledande i början av 2000-talet. Kontinuitet har blivit en bristvara och personifieras egentligen bara av målvaktstränaren Kjell Frisk, blårandig sedan snart 20 år.

För Dif gäller att skaka av sig den förlamande bekvämlighet som smugit sig in i föreningen.

Om det stämmer att saker och ting måste bli sämre innan de kan bli bättre har Zoran kommit tillbaka i rättan tid.

Dif nådde ”rock bottom” på Stadion när Trelleborg i epilogen via 3–1 tillfogade blåränderna femte raka förlusten. Siggi Jonsson lämnade efter sig ett lika stukat gäng som han tagit över två år tidigare. Islänningen försökte spela 4-3-3 utan att tro på det. Resultatet blev att Dif lämnade ett gigantiskt handicap till motståndarna. Det egna spelet flöt sällan.

Avsikten är en annan sedan Zoran tagit över med hjälp av en annan 4-3-3-missionär, Andrée Jeglertz. Umeås guldmakare fick ett varmt välkomnande i 08-land av en svartgul supporter på Skytteholm när Dif-tränaren följde en av AIK:s träningsmatcher:

”Vad har du handväskan”, Jeglertz?

Tränarduons preferenser har redan gått att avläsa i selekteringen av icke önskvärda spelare. Dessutom har pressen ökat på 4-4-2-skolade spelare som Prince Ikpe Ekong, Sebastian Rajalakso, Mikael Dahlberg och Johan Oremo.

Oremo som isolerad center mellan två yttrar är förmodligen den största nöten Zoran har att knäcka om laget ska fungera bra offensivt. Och tillåter Mattias Jonsons skadebild honom att bli den högerytter som Åge Hareide såg forsa fram på kanten i Helsingborg för tio år sedan?

En frisk Jonson personifierar djurgårdsandan.

Lagkaptenen Markus Johannesson har klippt sig kort som en marinsoldat för att ta upp kampen med Kebba Ceesay om mittbacksplatsen bredvid Toni Kuivasto. Ceesay har liksom målvakten Dembo Touray rötterna i‑Gambia. Mittbacken Peter Magnusson verkar vara ute ur bilden liksom den (alltför) tidigt framsläppte mittfältaren Philip Hellquist. Mer sannolikt då att Trimi Makolli representerar tonåringarna i A-laget.

Av mer etablerade spelare har Andrej Komac, Daniel Sjölund och Martin Andersson ett stort ansvar att forma en mittfältstrojka som kan närma sig den då bollhållande giganterna Stefan Rehn och Kim Källström. Unge kroaten Hrvoje Milic vill säkert ha ett ord med i laget.

Djurgårdens har påbörjat en ny resa och behöver allt vaccin som finns mot barnsjukdomar. Tålamod är en dygd som managern Göran Aral säkert försöker inpränta. Men Zoran kommer inte att dra sig för en och annan amputation.