Två grabbar som tar plats, som sticker ut, som älskas och ifrågasätts. Men också två artister som behövs, som roar och oroar.

Det finns vissa likheter mellan Zlatan och Lutfi. Framför allt att de alltid vill gå sina egna vägar, de vägrar att låta sig vallas i systemets trista katakomber. Därför ställer de också till det då och då. Oftast verkar det dock som om de landar på fötterna.

I den allt gråare travsporten lyser Lutfi Kolgjini röd som en nattklubbs neonskylt. Inte bara för att han har rötterna i kommunisternas Albanien. Han är oerhört färgstark, som tränare, som kusk och som person.

När Lutfi Kolgjini är med händer det alltid något, oavsett om det är på travbanan eller i kön till en nattklubb.

Efter en minst sagt trög inledning på året verkar det att ha lossnat rejält för Lutfi. I lördags vann han med Mack November i V75 i Eskilstuna, i måndags vann han tre lopp i Halmstad och i tisdags var det stor Kolgjini-show på Jägersro.

Då vann Lutfi fyra lopp. Men inte nog med det, han vann alla sina fyra lopp överlägset.

För Lutfi Kolgjini finns inga mellanting, antingen full fart eller också går det åt skogen.

En av hästarna i tisdagens segerkvartett var Prince de Charme. En franskfödd treåring som Lutfi i fjol köpte åt hästägare för nästan två miljoner kronor. Prince de Charme kan mycket väl vara Lutfis nästa riktigt stora stjärna.

För stjärnor är han van vid att plocka fram, denne särling. Viking Kronos, Egon Lavec, Revenue och Tout Ou Rien är några av dom. Att Lutfi är en riktig hästkarl - och en god affärsman - behöver ingen tvivla på.

Att alla sen inte alltid tycker att Lutfi är riktig rumsren är en annan sak. Lutfi säger vad han tycker, han gör det som faller honom in. Ibland går det över styr. Som den gången då herr Kolgjini klappade till en vakt på en nattklubb i Malmö.

En av hans anställda, som stammar när han blir stressad, hade blivit utkastad. Det gillade inte Lutfi utan han gav sig på vakten.

Även om det kokar över ibland är Kolgjini omtänksam och hjälpsam. Han ställer gärna upp för kompisar, vänner och inte minst sin familj. I familjen finns en sammanhållning som är osvensk. Och familjen är stolt över sin Lutfi.

Jag minns när pappan, Shefit, lyfte på kepsen och tackade för jublet när hans son hade vunnit Jägersros största lopp, Hugo Åbergs memorial, med Revenue 2003. Shefit Kolgjini, som kom till Sverige som en fattig invandrare 1967, var stolt som bara en fader kan vara.

Travsporten behöver fler som Lutfi Kolgjini. I synnerhet på Solvalla där ett gäng hyrkuskar regerar. Publiken har ledsnat. Det är faktiskt inte så många år sen det kom 8 000 personer en onsdagskväll till Solvalla.

I vinter har publiksiffran varit nere och pendlat kring 2 000. I onsdags var det 2 500 personer på Solvalla, 700 färre än i fjol.