LONDON Som brukligt ondgör sig hotell- och turistnäringen över att turistinvasionen tycks utebli. För få rum är bokade. Att de aldrig lär sig. Ett sommarolympiskt spel är sällan – eller snarare aldrig – någon jättelik turistattraktion för andra än de med biljetter.

Det är överraskande – och i viss mån befriande – fritt från olympiska budskap i tunnelbana, på annonsplakat, på gator och torg i centrala London när SvD är på plats. ”Sharing the passion” (dela passionen) meddelar visserligen en av de olympiska topp-sponsorerna försynt på sidan av en taxi medan en mindre känd och mer kreativ hotellkedja lockar med billiga hotellrum och ”Get away – last minute” (åk i väg – i sista minuten).

Någon dag senare förändras det. De olympiska ringarna ska inom kort sjösättas för färd fram och tillbaks på Themsens vatten. Samtidigt kommer kända olympiska atleter exponeras på regeringsbyggnaderna, däribland Big Ben.

–På det hela taget är spelen positivt för London och inte minst för det här området som tidigare var fyllt av problem, säger Mel Jones och syftar på området kring Olympic Park i Stratford, centralpunkt i OS, en mil nordost om centrum.

Här i den olympiska parken, lika stor som 357 fotbollsplaner har vi hört, finns åtta centrala arenor.

Tillsammans med maken Alun har Mel väntat på OS sedan beskedet att London skulle få arrangera spelen tillkännagavs den 6:e juli, 2005. Dagen därpå ledde fyra terrorbomber (tre i tunnelbanan och en på en buss) till att 52 personer dog och 700 skadades i morgonrusningen.

–Det förtog stämningen, minns Alun Jones som civilt arbetar som polis och ingår i en av Metropolitanpolisens specialstyrkor. Han är van vid riktigt tuffa tag – som till exempel vid förra årets våldsamma upplopp i flera stadsdelar. Och när vi träffas i det nybyggda och jättelika köpcentret i Stratford har ett knivdråp, alternativt mord, inträffat några timmar tidigare. En handfull av Londons 32000 poliser har spärrat av ett stort område. Det känns lätt dramatiskt.

– Och inte speciellt positivt för spelen, konstaterar Alun luttrat. Jag hoppas innerligt att brottsligheten inte gynnas av spelen. Men man vet aldrig vad som kan hända.

Hustrun Mel, till vardags lärare, tillhör de 70000 volontärer som ska jobba och sköta markservicen under 17 tävlingsdagar. Hon hade turen att bli utvald bland en halv miljon människor som sökte för en tjänst som volontärer. Hamnade i presscentret på vattenpolon i Olympic Park.

–Ska bli roligt och intressant att hjälpa till. Och dessutom får jag ju uppleva folklivet i området.

Vid sidan om arbetsuppgifterna har Alun och Mel lyckats skaffa sig lite ledighet i kombination med biljetter till fyra dagars friidrottstävlingar om än inte till 100-metersfinalen.

–Blev utan i den första omgången men vi fick i andra vågen. Dyrt men riktigt roligt, tycker Mel.

Alun, som närmar sig 50-årsfesten, var själv rapp sprinter och gjorde 10,5 handknäppta sekunder på 100 meter som junior. Själv skattar han det till 10,8 med elektronisk tidtagning och fick aldrig springa i britternas juniorlandslag utan nöja sig med att representera Wales.

–Drömde om att bli olympier men nu är huvudsaken att jag på något sätt får se 100-metersfinalen den 5:e augusti. (Usain) Bolt är en fantastisk idrottsman och måtte han aldrig bli misstänkliggjord för att ha använt dopingpreparat. Det vore en katastrof för friidrotten.

Mel, hyggligt vass på 400 meter i ungdomen, håller med och fruktar, vid sidan om trafik- och publikstockningar, i första hand de nationalistiska förväntningarna kring OS.

–Hur konstigt det än låter så har festligheterna kring årets drottningjubileum (60 år på tronen) drivit upp förväntningarna alldeles oerhört. Vad händer om Jessica Ennis inte tar guld i sjukamp? Besvikelsen kan bli stor, riktigt stor.

Spelet kan börja.