45 000 svenskar på plats kunde liksom president John Fitzgerald Kennedy i den våtvarma kvällen säga ”Ich bin ein Berliner”. Det kompakta publikstödet hjälpte Sverige att koppla grepp om ödesmatchen.
Det såg ut som om man i den fullsatta Olympiastadion gick ut och spelade för sin heder. Zlatan Ibrahimovics missade friläge i första halvlek följdes upp av två brända jättechanser av hans ersättare Marcus Allbäck i andra halvlek.
Då hade inhopparna Johan Elmander och Mattias Jonson hjälpt till att öka trycket mot knäande sydamerikaner.
Ändå såg det tröstlöst ut när Marcus Allbäck i 89:e minuten nickpassade Elmanders inlägg snett inåt bakåt till Ljungberg som hängde i luften och via studs i marken skallade bollen i nät.
Vid slutsignalen från den utmärkte slovakiske domaren Lubos Michel svepte en eufori över läktarna likt BBC-kommentatorn Ken Wostenholme‘s klassiska uttryck sedan Geoff Hurst kontrat in avgörande 4-2 mot Västtyskland i VM-finalen 1966: ”Dom tror att det är över...och det är det... nu!”
Om de församlade engelsmännen för 40 år sedan ville sväva upp i himlen ovanför Wembley var de tillresta svenska supportrarna inte långt efter på Olympiastadion. Halmstrået att klänga sig fast vid för ett välmående VM-liv även efter midsommar förstärktes i ett slag till en råbansknop.
Tidigare dramatik i slutminuterna som efterlämnat blågul lycka på Ali Sami Yen-stadion i Istanbul (2001), i Miyagi i Japan (2002) och på Boavistas täta Do Bessa-arena i Porto (2004) upprepades alltså mirakulöst nog.
Lars Lagerbäck har sett väldigt pressad ut de senaste dagarna. Förbundskaptenen andades ut när han i samma ögonblick reste sig och kramade om sin vapendragare Roland Andersson.
Lagerbäck tappade aldrig fattningen trots dödläget. Han följde sin ”game-plan” och belönades på nytt. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Vad som sades över en öl i den sena timmen på spelarhotellet Kempinski kan väl inte ens de ihärdiga kvällstidningarna snokat reda på?
Den frostiga relationen till media kan nu spä på en vi-mot-dom-känsla i truppen. Lagerbäck har i sin avvisande hållning allt mer liknat Frankrikes förbundskapten Aimé Jacquet, som 1998 tog sin nation till VM-guld under rådande krig mot pressen.
Vad säger han på dagens presskonferens? Det läckande landslaget hade hur som visat att man kan sluta sig som en grupp och prestera bra fotboll under press.
Om Svenska fotbollförbundets slogan se, upplev, älska efter den mediokra premiären kunde omformuleras till blunda, krysta, lid, visade de svenska spelarna nu en helt annan lidelse.
Jag vill inte påstå att attitydförändringen enbart berodde på att Kim Källström spelade i stället för Anders Svensson. Men ex-djurgårdarens inträde förde i alla fall med sig en central tyngd och genombrottsvilja som omedelbart skänkte laget en offensivare kontur än vad som var fallet mot Trinidad och Tobago.
Källström både sköt och passade på ett respektingivande sätt. Inte sällan förmådde han också få i gång vägvinnande samspel med Zlatan, ”Henke” och kanske främst Fredrik Ljungberg.
Speedkulan till vänster profiterade på Källströms genomskärare. Att Ljungberg också fick agera matchhjälte var inte mer än rätt. Karln slutar aldrig att springa. Det gjorde däremot Zlatan Ibrahimovic, som redan i paus klev av med ömmande ljumske. Frågan är om han kommer tillbaka?
