Den tråkigaste gruppen bjöd på stor show. Livets grupp fick en häftigare start än väntat: Polen – Grekland 1-1 var roligare än det låter. Och Ryssland – Tjeckien 4-1 var makalöst kul. Polen hade premiären i sin hand men tappade den, olyckliga Grekland visade sig vara bättre på fotboll än på statsfinanser. Två röda kort, en domarskandal, en straffhjälte var upptakten. Och sedan Rysslands mäktiga offensiv genom tjeckernas stora ytor.

Ett tag hade ryssarna ett sånt klapp-klapp-spel att jag trodde vi fortfarande tittade på hockey-VM. Lille Arsjavin är ett geni, ryssarna kunde gjort fem-sex mål.

Fortsätter resten av EM så här blir det en fotbollsfest.

Ändå känns det som att allting drar igång på riktigt först i kväll. För Dödens grupp kommer att sätta ännu mer fart på EM.

En förlust kan kosta en kvartsfinal, det lag som inte slår Danmark är borta. Den som blinkar först åker ut. Så bistert är det när Holland ställs mot Danmark och Tyskland ställs mot Portugal.

För Cristiano Ronaldo kan öppningsmatchen mot lagkompisarna i Real Madrid,

Sami Khedira och Mesut Özil, bli ett steg på vägen mot Guldbollen. Och läget kunde egentligen inte vara bättre för den mäktige med nummer sju på ryggen: nu ligger allt tryck på Tyskland. Om deras skönspel någon gång ska betala sig med ett EM-guld är det i år.

Tyskland–Portugal, 20.45. Det är Europas bäste spelare mot Europas roligaste landslag.

Den matchen bör ingen fotbollsälskare missa. För det räcker med en välplacerad frispark för att favoriterna Tyskland ska hamna i brygga.

Festen är äntligen i gång – men gränsen mellan ett dröm-EM och en mardröm är hårfin, inte bara ute på planen. Fotbolls-EM drar igång i skuggan av politiska bråk i det ena landet och hot från stökiga supportrar i det andra.

Ukraina har en oppositionsledare som sitter i fängelse, en skriande brist på mänskliga rättigheter och bojkottas av Europas tyngsta politiker.

Polen har en fotbollshistoria som kantas av huliganism och som ett brev på posten stack den polska rasismens fula tryne upp

i onsdags. Svarta spelare i det holländska laget hånades med apljud när de tränade i Krakow och även om jag äcklas är jag inte förvånad.

Det kommer att hända fler gånger under detta mästerskap – för det finns fortfarande alldeles för gott om rasister på läktarna

i Polen och Ukraina.

Det räcker med att titta på utmärkta BBC-dokumentären Stadiums of Hate för att få en bild av läget.

Och det kan givetvis drabba även det svenska laget. Om någon svensk spelare – exempelvis Martin Olsson – hånas av ukrainska rasister på måndag hoppas jag innerligt att lagkapten Zlatan Ibrahimovic knallar upp till den turkiske domaren Cüneyt Cakir, och säger att:

– Tack, men nu räcker det, nu kliver vi av. Vi spelar inte med rasister på läktarna. Vi spelar vidare när idioterna körts ut.

Vi får väl se om Uefa är vuxen den uppgiften, vi får se om arrangörerna orkar, vi får se om domarna vågar.

Jag tvivlar.