LÄS MER: Reinfeltdts jubel lyckträff för spin doctors.

Den här globala genomslagskraften finns inte inom ishockeyn.

Lars-Åke Lagrell

Stämningen i avgångshallen vid flygplatsen Tegel var som på en blågul midsommardag: avslagen, men också salig som efter en euforiskt ljus natt. I den arla morgonstunden var vi svenska fans allihopa. Surrande av intryck i små klungor, lyckligt trötta efter ett par timmars sömn.

”Jocke” Björklund sörplade espresso och sa att upplevelsen för honom själv uppe på läktaren hade varit större än känslan nere på planen efter straffsegern mot Rumänien i VM 1994.

Tv-experten med sinne för detaljer berömde Zlatan Ibrahimovic inte bara för målet och hans glödheta andra halvlek, utan även för världsspelarens sätt att i stridens hetta omfamna debutanten Tobias Sana efter det missade öppna målet vid 4–3. Det märktes hur stor aktionen var i den alltid lojale lagspelaren ”Jocke” Björklunds bok.

Målvaktstränaren Lasse Eriksson, även han guldgrävare i USA, berättade om ett ruggigt nedslaget omklädningsrum i paus, om Erik Hamréns med facit i hand klärvoajanta konstaterande att det inte skulle gå att vinna matchen, men att man skulle sikta på att i alla fall gå ut och vinna andra halvlek.

Lasse berättade om middagen efter urladdningen, Karl-Erik Nilssons (ordförande) uppskattade tal, snacket in på småtimmarna och spelarnas spefulla undran till Tysklandsspionen Peter Wettergren apropå vad som hände i första halvlek:

– Du sa inte att tyskarna skulle anfalla med 100 man…

LYRISKA SvD-LÄSARE: ”Källström gjorde en Jesus”.

Där satt Sebastian Larsson, den jordnära sörmlänningen, och väntade på sin flight hem till Sunderland. Han talade om den känsla av skam som smög sig på efter den värsta utspelningen och om upphämtningen, den osannolika, då firade storstjärnor gömde sig, när mittbackarna Badstuber och Mertesacker blev obekväma med bollen bakom sig och hur den normalt så bergfaste målvakten Manuel Neuer, själva inkarnationen av en stor tysk, förvandlades till ett darrande asplöv, knappt förmögen att klara av en inspark.

Lars-Åke Lagrell, som sett det mesta och så många gånger genom åren lidit i med- och motgång, samlade intrycken bredvid Mikael Santoft, generalsekreterare i Svenska fotbollförbundet.

– Så bra som tyskarna var ska det ju inte gå att hämta upp underläget. Det var en bra passning till Per Mårts som ju tyckte att fotbollen får för stor uppmärksamhet. Den här globala genomslagskraften finns inte inom ishockeyn, sade Lars-Åke.

Tre Kronors förbundskapten Mårts har i Expressen sagt att fotbollen får för stort utrymme i medierna, att han ”inte vill läsa så mycket om fotbollen”.

Mikael Santoft lyfter fram en viktig detalj ur dramat på Olympiastadion:

– Signalen när Zlatan springer in i målet och hämtar bollen ur nätmaskorna efter sin 4–1-nick betydde mycket. Den visade att det inte var kört. Våra tyska värdar var segersäkra före matchen. Och det hade de ju fog för. Men till och med Angela Merkel hade tonat ner sitt jublande när de gjorde 4–0. Fredrik Reinfeldt hade det inte lätt bredvid. Efter matchen var tyskarna vita i ansiktena. Hur gamla vi än blir kommer vi aldrig att få vara med om något liknande, konstaterade Mikael Santoft.

– Men det här får vi se många gånger. Hela Fotbollsgalan kommer naturligtvis att vara uppbyggd på slutminuterna och Rasmus Elms kvittering, insköt den alltid framsynte Lars-Åke Lagrell, still going strong.

Som svensk fotboll när den landat.

LÄS MER: Sveriges mest omskrivna: fyra fotbollsprofiler före hockeyettan.