BUDAPEST Danske Thomas Kahlenbergs bredsida i nät på svenska flaggans dag är irreparabel. I alla fall om man ska följa 30 års statistik. Mikael Nilsson, fumlande i eget straffområde, kan ta tidigare ytterbackar/olycksbröder som Ingemar Erlandsson och Stig Fredriksson i hand.

Lagerbäck kan upprepa tills han en dag vaknar upp med långt skägg i Ånge att ingen enskild spelare avgör matcher.

Hade Henrik Larsson satt det där öppna volleyläget framför Råsundas södra läktare i juni, som han brukar göra med förbundna ögon, hade Danmark haft två poäng mindre och Sverige en poäng mer.

Jag lyfter blicken bort mot löparbanorna på bortre långsidan och försöker uppskatta var Zlatan fick den där drömträffen - då bakomvarande Mattias Jonson med tröja 17 var den som först saluterade fullträffen.

Det var inget avslut någon har rätt att vänja sig vid. Vanans makt bär i blågul form en betydligt mer kollektiv stämpel.

Jag tänker på den helgjutna kvalkampen i Chorzow vid samma tidpunkt för sex år sedan, på en liknande storvulen öststatsarena, när mittfältarna Anders Svensson och Andreas Jakobsson stoppade ner Polen i var sin ficka.

Telepatin fungerar då Anders nämner just den insatsen när jag frågar honom om minnesvärda matcher.

Men det är 0-1-plumparna på Råsunda, likt den mot Danmark för tre månader sedan, som löper som en röd tråd genom kval i moll.

Skottland 1980, Rumänien -83, Portugal -84 och -87, samt Österrike -96 bjöd samma sänke i Solna. Det måste till ett trendbrott om syret i kvällens upplivningsförsök ska räcka till uppsträckta, jublande händer även när domaren blåser av kvalepilogen mot Albanien på nationalarenan den 14 oktober. Fan tro´t.

Ungern är på väg upp, Sverige på väg ner.

Det utsatta läget har under samlingen i Stockholm märkts inte bara på den ökade distansen från folk i förbundskavaj till Lars Lagerbäck i träningsoverall.

En förbundskapten i motgång är alltid var mans niding. Jag ser i backspegeln att jag i juni 2006, inför åttondelsfinalen mot Tyskland, skrev att Lagerbäck nått vägs ände.

Ett nytt kval ridande på kanonen mot blivande Europamästaren Spanien fick kappvändarna att vrida på ryggen och fånga upp strömningarna.

Men jag har aldrig sett Lagerbäck som en vinnare. Han är en begränsad kock som genom att aldrig våga experimentera med nya kryddor av hävd bjuder på smaklösa anrättningar.

Det kunde ju vara så mycket godare.

Den som kräver hans avgång vid fel resultat mot Ungern kan därför liknas vid gästen som först slevar i sig gulaschsoppan och efteråt klagar på att den inte varit varm.