Det är över. Den stora svenska fotbollsdrömmen som kapsejsade i måndags gick under med man och allt i Kiev. Alla dörrar är stängda nu, det finns ingen väg tillbaka.

Men Sverige gick åtminstone under med flaggan i topp. 20 000 svenskar har sjungit så det har dånat, men EM är slut för Sverige och det känns så tomt, så trist och så bittert.

Hamréns drömmar sträckte sig mot himlen. Sedan kom verkligheten i vägen.

Sverige hade behövt två segrar i den ukrainska sommarhettan för att spela vidare. Vi fick två tunga förluster.

Vi behövde ett landslag som vågade spela fotboll i två matcher, istället fick vi en kraschlandning mot Ukraina och ett jättedrama mot England.

Men någonstans där nere på den väldiga Olympiastadion fick vi också tillbaka vårt fotbollslandslag, det som försvann så spårlöst efter tre minuter mot Ukraina i måndags och som vi letat efter sedan dess.

Kampen var tillbaka, modet var tillbaka, viljan var tillbaka. Inför matchen skrev jag att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga alls.

Och Sverige försökte, Sverige vågade, Sverige utmanade och Sverige gjorde sitt allra bästa.

Vi satt och funderade på fasta situationer och nickmål. Vi var inte ensamma om det, varenda svensk hade hjärtat i halsgropen under den här matchen, så fort bollarna började dyka in.

Och så kom den, den första dödsstöten efter 24 minuter. Steven Gerrards fantastiska långa svepande inlägg nådde Andy Carroll och då och där kändes det som att allt över.

Hela världen vet hur man slår Sverige nu: skicka in en höjdboll. Hela världen vet det, men bara Olof Mellberg vägrade lyssna.

Och sedan kom de, de magiska minuterna, strålarna av hopp som skänkte Sverige nytt liv i detta mästerskap när undergången var så nära att vi kunde ta på den.

Men ingenting räckte.

Sverige åker ur EM med ett svagt anfallsspel med dåligt bolltempo och ett försvarsspel som var för dåligt. Sju av de tio senaste målen som Sverige släppt in är nickmål.

Det håller inte alls.

Jag är inte särskilt förvånad över att Sverige missar kvartsfinalen, jag trodde inte på avancemang från början, men jag trodde inte att det skulle vara över så här snabbt.

Men det var inte mot England Sverige åkte ur EM. Det var under kollapsen i måndags. Det var de tre poängen som Zlatan och de andra hade behövt för att ta sig vidare.

Hamrén ville så mycket, drömde så mycket och hoppades så mycket.

Det gjorde vi allihop. Synd bara att det inte räckte till.

EM blev alldeles för rörigt för Erik Hamrén. Det var rumpskott och bråkrykten, skador, utskällningar och felöversättningar, feghet och mod. Det var laguppställningar där han blandade och gav men inte hittade rätt.

Någonstans fortsätter säkert sommaren och fotbollsfesten.

Nu är det en match kvar mot Frankrike och sedan ett helt EM med Tyskland och Spanien i högform att njuta av.

Därefter nya kvalmatcher med Zlatan, Kim och de andra.

Men just nu spelar allt ingen roll.

Festen fortsätter för de andra men vi måste gå hem och lägga oss.

Alldeles för tidigt, igen.

Magiske Mellberg, Kungen av Kiev förtjänade mer.