Carolina Klüft har äntligen bestämt sig. ”Motivationen är inte tillräcklig för sjukamp”. Satsningen på längd och tresteg lämpar sig väl för sommarens OS - det är två dagars vila mellan trestedsfinal och längdkval i Peking.
Foto: ADAM IHSE / SCANPIX
Efter ett OS-guld, tre VM-guld, två EM-guld och seger i 19 raka sjukamper väljer Carolina Klüft att satsa på – längd och tresteg.
Beslutet har mognat fram under vintern. Klüft har tidigare aviserat att hon skulle lägga sjukampen åt sidan, men hennes val att kombinera längd och tresteg med sikte på Peking är ändå sensationellt.
Den 25-åriga Växjöfriidrottaren hade varit storfavorit till ytterligare en titel i sjukamp, men väljer nu bort möjligheten att ta ett andra OS-guld.
För SvD avslöjar hon varför.
–Jag kan förstå att många inte förstår mitt val och att det kommer ifrågasättas. Men motivationen är inte tillräcklig för sjukamp. Det krävs ett 100-procentigt engagemang, och de två senaste åren har jag inte haft samma hunger. Nu följer jag min filosofi, att känna glädje, ha kul och göra nya erfarenheter. Vågskålen väger över när det handlar om att vara ärlig mot sig själv och göra det jag tror på, än alla titlar, medaljer och pengar, säger Klüft.
Hon är uppenbart lättad över att äntligen ha bestämt sig och återkommer flera gånger under den exklusiva intervjun till att hon följt sitt hjärta, sin innersta känsla.
–Beslutet har varit både lätt och svårt. Det har legat undermedvetet ganska länge. Jag har haft en dialog med mig själv, letat efter olika tecken och följt vad hjärtat säger. Det är ju bara jag själv som vet hur jag känner. Jag är glad för det jag gjort i sjukamp, älskar sjukamp och kommer alltid att göra det, men jag är inte lika sugen på att vara med själv.
Hon säger själv att hon nu ”bubblar av energi” för det som väntar.
–Nu vänder jag blicken åt ett annat håll, väcks till liv på nytt, får en ny möjlighet och känner en otrolig motivation. Jag kastar mig ut i något nytt, det är väldigt vågat, jag vet, men det känns samtidigt såå rätt och inspirerande. Jag älskar att tävla och träna, men vill inte ha ångest när jag tävlar. När jag vann i Japan i höstas njöt jag inte under tävlingen, och efteråt kändes det mest som ”yes nu är det gjort”, mer än ”vad roligt jag hade”.
”Carro” satte personbästa och nytt europarekord i Osaka, men efter sitt tredje VM-guld kände hon mest tomhet. Hon visade att hon klarade pressen och favoritskapet, men hon talade flera gånger, både före och efter VM, om hur tuff den var att hantera.
–Pressen utifrån har tagit så mycket energi och jag orkar inte lägga energi på att hantera press. Den som bara tror att det är att hämta ett OS- eller VM-guld vet inte vad han eller hon pratar om. Elitidrott är inte ett åtta-till-fem-jobb, utan det handlar om ett totalt engagemang där man satsar allt och åsidosätter väldigt mycket. Det är träna, äta, sova… Utan 100-procentlig motivation går det inte – och det har jag inte just nu när det gäller sjukamp. Det har varit min utmaning i sju år, jag har tävlat under alla förhållanden, i olika lägen och har inget att bevisa för någon annan. Nu väljer jag en ny bana.
Hon poängterar att beslutet inte varit enkelt, men att hon nu vill gå vidare. Kanske gör hon comeback om något eller några år som mångkampare, men det får framtiden utvisa.
–Jag vet inte. Jag är åtminstone klar för nu. Det är här och nu som gäller för mig. Det gäller att leva sitt liv. Om tio år skulle jag gräma mig mer om jag inte vågade leva efter den filosofi jag tror på, än en missad medalj. Om jag ”bara” fick ett OS-guld i karriären skulle jag absolut inte gräma mig. Jag kan inte bygga upp hela min idrott på ett eventuellt OS-guld. Jag är sugen på att prova något nytt och ge det chansen till 100 procent.
–Nu har jag fattat ett beslut jag är mer stolt över än något annat. Det är det som är värt mest för mig. Det är så lätt att dras med i vad andra tycker och tänker och jag vill inte dansa med i prestationshysterin. När jag står på starlinjen är jag absolut en tävlingsmänniska, men det som motiverar mig är inte medaljer.
Den slitsamma mångkampsträningen och alla småskavanker hon dragits med de senaste åren har spelat in. ”Carro” har känt sig sliten och trött, det är bara någon eller några veckor varje år som kroppen varit ”lätt” och på topp.
–Nu blir det mer grenspecifik träning, mer kvalitet. Jag slipper kaststyrka och ha ont i axeln. Mångkamp är ett slit, det tar mycket energi. Men hopp är också belastande, så det blir ändå tuff träning. Men annorlunda.
Hur bra kan du bli i längd och tresteg?
–Jag hade ju aldrig bytt om jag inte hade trott på det, att jag kan bli grym i de här grenarna. Det kan bli hur bra som helst. Jag sätter inga begräsningar. Men det är inte den stora motivationsfaktorn. Att ha kul är det viktigaste, så är det. Även om jag inte tar medalj i OS, eller ens till final, så kommer jag ha haft himla roligt på vägen dit. Att det är bra standard är bara inspirerande. När jag såg Naide Gomes (före detta mångkampare) hoppa längd och ta guld i Valencia (inne-VM) var det kanonhäfigt och inspirerande.
”Carro” säger att det känns tryggt och skönt att ha valt (en ny) väg. Hon kommer fortsätta ha Agne Bergvall som tränare, men hoppas också få ta del av Yannick Tregaros kunskaper när det gäller tresteg.
–Jag tror på långsiktighet i träningen och vill ha en stabil bas. Samarbetet med Agne har ju varit framgångsrikt och det finns ingen anledning att ändra på det. Jag har fullt förtroende för honom.
Du är närmast nybörjare i tresteg, varför kombinationen längd/tresteg?
–Tresteg är lite av ett oskrivet kort för mig. Men jag tycker det är kul att varva olika grenar, det passar mig som person. Om jag inte har sju grenar att tänka på, så har jag i alla fall två. Det ger variation i träningen, sedan får vi se hur det går. Jag vill lära mig mer, förbättra tekniken och utvecklas. Och att få börja om som 25-åring är rätt häftigt och verkligen en utmaning, säger hon.
