Henrik Larsson på arbetsplatsen, Camp Nou i Barcelona. Villan står klar i Helsingborg, men ”Henke” är inte klar här än: ”Visst kan jag tycka att det är tråkigt och jobbigt. Men det finns bara två val, ge upp eller fortsätta och jag väljer det senare”, säger han till SvD.
BARCELONA
Stämningen är uppsluppen efter träningen på Camp Nou, arbetsplats för Henrik Larsson sedan 18 månader. FC Barcelona är ett lag som går på räls, 24–3 i målskillnad på åtta matcher. Även om Larsson gör mål när han kommer in på plan är det svårt att ta plats i starten i en tid som denna.
Gabri och Puyol glider omkring på en reception, tjejer vill fotograferas med dem. ”Henke” kommer ut ur omklädningsrummet och vi går in i ett avskilt rum. Han berättar att han stortrivs i Barcelona.
– Där har funnits frågetecken eftersom jag blev skadad just när jag höll på att komma i form. Jag är trots allt här för att spela fotboll. Efter skadan blev det svårare för mig men klubben har hjälpt till med allt jag behöver.
Har FC Barcelona alltid varit ditt mål?
– Det var en dröm att komma hit, en storklubb som man har sett mycket. Jag växte upp på 80-talet och såg deras matcher i UEFA-cupen på tv. Särskilt matcherna mot IFK Göteborg minns man.
Hade du någonsin tankar på konkurrenten, Real Madrid?
– Nja, säger Larsson och vrider på sig. Det är också ett bra lag men FC Barcelona var målet.
Det första intrycket för en svensk i staden Barcelona är den goda livskvaliteten: Bra restauranger, beach mitt i stan, bra klimat, inte jobba för mycket …
– Vill man kan gå ut och äta gott finns restauranger för alla smaker, kött, fisk, franskt, japanskt. Här går det ingen nöd på en. Klimatet är fantastiskt.
Umgås ni spelare emellan? Hänger du och Ronaldinho på barerna i hamnen?
– Inte just Ronaldinho och jag. Jag är tio år äldre än de flesta i laget och har familj. Jag umgås mest med Giovanni van Bronckhorst. Vi spelade tillsammans i Holland och när jag flyttade till Glasgow spelade han med konkurrenten Rangers.
Skottar man möter betraktar ”Henke” Larsson närmast som landsman.
Har du kvar huset i Skottland?
– Nej, nej. Men jag var ju där i sju år och mot slutet var man ansedd som skotte. Jag har precis byggt klart huset (på 500 kvadratmeter) i Helsingborg och det är dit familjen ska flytta en dag.
Ska du fortsätta som utlands-proffs så länge som möjligt eller har du bestämt tidpunkt för hemflytten?
– Vi har bott utomlands sedan 1993. Som proffs vet man aldrig när utlandsvistelsen slutar.
Till skillnad mot latinska lagkamrater, som Gabri, är ”Henkes” privata klädsel inte spänning och fylld av statements. Larsson är snyggt klädd på ett ledigt sätt, mer lik en amerikansk idrottsman. Det passar med hans person, han talar ofta i understatements, förklär ett självupptaget ord som ”jag” med ”man” eller ”du”. Samtidigt är han självsäker med ett spjuveraktigt leende.
Vad lyssnar du på för musik?
– Det mesta utom heavy metal, ler ”Henke” och nickar mot min ring med hårdrockattribut.
– Jag lyssnar mest på hiphop. Notorious BIG är favoriten, Tupac var också bra. Jag gillar sånt som Black Eyed Peas och Fugees men det är mer r&b än hiphop. 50 Cent är ok men kan bli för loudy för mig. Vad som är bra musik beror på vilket humör man är på och vid vilket tillfälle man för första gången hör en viss låt.
Med tanke på din förra frisyr, var du inne på reggae?
– Jag lyssnade mycket på Bobban (Marley) i ungdomen. Jag gillade frisyren men allt har sin tid. Jag var 30 år när jag klippte av håret, det var dags.
Henrik Larsson växte upp på 70- och 80-talen i Helsingborg.
– På den tiden var man ovanlig. Det fanns invandrare men inte många som såg ut som jag. Jag var annorlunda. Å andra sidan var det inget problem. Klart att jag blev retad men då fick man stå upp och slåss. Slåss, det gjorde jag ofta. Och jag vann fajterna, så efter ett tag var det ingen som vågade säga något.
Han dröjer en stund och säger:
– Det är märkligt att när man blir bra på något, då glömmer folk ens bakgrund.
Pappa Francisco är från Kap Verde öarna.
– Jag har inte besökt Kap Verde men ska göra det. Det har jag sagt i många år. Som fotbollsspelare har man inte mycket fritid. Jag har fyra veckors semester och ska jag dit vill jag vara där i minst två veckor.
Redan 20 år gammal blev Larsson proffs i Helsingborgs IF. Dessförinnan jobbade han på ungdomsgård.
Är arbete med ungdomar något du kan tänka dig i framtiden?
– Vet inte. Jag vill jobba med människor. Jag är inte en sådan som vill arbeta med produkter. Att arbeta med ungdomar trivdes jag med. Varje dag var det något som hände. Där kunde vara folk som ställde till problem. Då fick man tala med personen, lära honom rätt och fel.
Vissa spelare känner ett tomrum efter karriären. Några har fyllt det med sprit. Är rampljuset något du kommer att sakna?
– Inte för fem öre, replikerar Larsson innan jag ens avslutat meningen. Om jag förhoppningsvis slipper rampljuset tror jag att jag kommer uppskatta det mer än många andra spelare.
”Henke” beskrivs som tjurskallig, en egenskap som skapar bra tennisspelare.
– Tennis är roligt. Jag har spelat mycket innebandy och pingis, har väl testat det mesta. Kanske skulle jag passa som golfare.
Sonen Jordan är döpt efter tidernas bästa basketspelare.
– Jag har inte spelat mycket basket men Michael Jordan gick inte att undgå. Jag beundrar hans sätt att komma tillbaka efter att han slutade första gången. Han spelade baseball medan alla sågade honom, fortsatte ändå och kom tillbaka till NBA. Mentalt måste han vara oerhört stark. Han var aldrig rädd för att ta hand om de avgörande skotten. Han körde bara på, det beundrar jag.
Men förebilden är Pelé.
– Jag är inte tillräckligt gammal för att ha sett honom live men har studerat honom på video.
Som liten hade Larsson trots talang problem som fotbollsspelare.
– Jag ansågs kort och lätt. Sånt här beror på vad man har för tränare, men han kan ju i sin tur inte få reda på vad man går för om han inte låter en spela. När jag var 12–13 år satt jag mest på bänken. Det var inte roligt, säger Larsson tyst.
Man märker att det måste varit en smärtsam tid.
– Visst var jag väl lite kort och klen fram till 25 års ålder. Men jag var också stark. Jag har aldrig haft problem i närkamper. Jag går in och smäller på som alla andra. I en tackling har man också med sig hjärta och den mentala biten.
I holländska Feyenoord fick Larsson problem med tränaren de sista åren. Han flyttade till Celtic där talangen togs tillvara.
När du nu får sitta på bänken igen, återväcker det otrevliga minnen från pojkåren och Feyenoord? Att du trots alla titlar och vinster än en gång måste bevisa?
– Så här är det i fotboll. Även om man får spela hela tiden ska man aldrig vara säker på sin plats. Man måste ner med huvudet och köra på. En egenskap jag har i mig är envishet. Visst kan jag tycka att det är tråkigt och jobbigt. Men det finns bara två val, ge upp eller fortsätta och jag väljer det senare.
Men du skulle kunna välja ett bra spanskt lag som RCD Mallorca, dock utan samma status som FC Barcelona, och alltjämt spela i startelvan?
– Nej, det vill jag inte. Jag vill vara här bland världens bästa fotbollsspelare. Jag vet att jag kan spela bra i detta lag bara jag får chansen. Men du har en tränare (läs Rijkaard) som bestämmer vem han vill ska spela och för tillfället är det inte jag. Inget att göra åt. De gånger jag har kommit in på planen har jag gjort bra ifrån mig. Att gå till ett annat lag är jag inte intresserad av. Det är här jag ska vara.
Larsson kunde ha kommit till en av de anrika klubbarna långt tidigare. 1999 fick han erbjudande att spela i Machester United.
– Jag hade precis kommit till Celtic och allt hade börjat flyta på. Familjen trivdes och att då flytta till Manchester för 10 000 pund extra i veckan var aldrig ett alternativ.
Nyligen erhöll ”Henke” Larsson titeln ”tidernas guldboll”. Han ses alltså som större än Gunnar Nordahl, Nisse Liedholm och Kurre Hamrin.
– Utmärkelser är svårt att jämföra. Tidigare har jag fått två guldbollar. Klart att jag är stolt över den senaste utmärkelsen. Det har funnits stora spelare före mig och bara att få nämnas i deras sällskap har varit fantastiskt, att sedan få det …
Du hämtade inte priset av Bobby Charlton.
– Jag hade match dagen därpå. Om jag åkt till Sverige hade jag inte varit tillbaka förrän tre, fyra på natten. Även om det inte var en större match är jag kontrakterad här och Barcelona betalar min lön. Jag skickade en representant i Kenneth Karlsson. Min gamla tränare och i dag nära vän. Det var det bästa jag kunde göra. Jag hoppas folk har förståelse.
Ska du spela fotboll den dag du flyttar tillbaka?
– Kategoriskt har jag sagt nej men man vet aldrig. Man får se hur kroppen är när jag kommer hem och vilken nivå som skulle kunna bli aktuell. Men jag har sagt att jag vill avsluta min karriär i moderklubben Högaborg och det beskedet hoppas jag kunna ge när det är dags.
Ronaldinho, klädd i mjukisbyxor och löst hängande skjorta, kommer in i rummet. Han stannar upp, ler sitt omisskännliga leende, greppar ”Henke” Larssons hand och säger ”Tu eres mi idolo” (du är min idol).
Vad känner du för landslaget?
– Så länge jag känner att jag platsar i laget, att jag kan tillföra något, och förbundskaptenen vill ha mig, ställer jag upp.
