Gabardinbyxorna fladdrar på den välbehållne 71-åringen. Hans leende värmer omgivningen framför västra läktaren på gränsen mellan sol och skugga.

– Jag pratade just med Zito i omklädningsrummet, vår lagkapten 1958, innan vi kom ut hit om den glada nyheten att vi ska få vissa delar av stadion sända till oss som gåva. Det betyder otroligt mycket för Brasilien. Det var här det började. Vi kan bara tacka gud. Före var det ingen i den stora världen som kände till oss, förklarar Pelé på det genuint glädjefulla sätt som blivit den så här på nära håll kortvuxne legendarens adelsmärke efter karriären.

Han hade redan som tioåring varit en del av det nationella trauma som drabbade Brasilien efter förlusten mot Uruguay (2–1) hemma på nybyggda Maracana i VM-finalen 1950 då målvakten Barbosa utmålades som syndabock. På Råsunda föll stenen från hjärtat.

– Att den svenske kungen kom ner och hälsade på oss är ett av de starkaste minnena från den fantastiska dagen, tillägger Pelé som då lutade huvudet mot lagkamrater och grät glädjetårar.

Känslosvallen går höga även 54 år senare. Från det brasilianska laget deltar även Mazzola och Pepe deltar i förbrödringen på innerplan. Speciella tröjor har tryckts upp. Garrincha är uppe i himlen, liksom hans charmante ytterkollega Lennart ”Nacka” Skoglund, som Djalma Santos markerade bort i finalen. De tillresta brassarna ska besöka monumentet snett utanför Katarina Bangata 42 på onsdagsförmiddagen.

Minnenas skattkammare är djup som Marianergraven den här soliga förmiddagen.

Detaljer, inte alltid uppmärksammade som gömts långt bak i hjärnbarken, kommer upp i dagen. Teckenspråket är universellt.

Bengt Ågren, VM-generalen från -58, smyger omkring som en liten jultomte och drar fram tidningsurklipp från den stora händelsen.

– Jag vet att ”Rassunda”, som dom säger, lever kvar i det brasilianska folkminnet. Men vi får inte glömma bort Hindås, där brassarna låg på ett månadslångt träningsläger. Hindås (tre mil öster om Göteborg) är mer känt i Brasilien än i Sverige, säger Bengt Ågren, som satt längst fram i bussen då den blågula VM-truppen (”Några andra lirare och lilla jag… som ”Nacka” sjöng) lämnade förläggningen vid Lillsved på Värmdö tidigt på finaldagen.

En otänkbar uppladdning med dagens mått mätt. Även underlaget har utvecklats.

Anders Limpars vaktmästarbror Robert har kortsnaggat gräset till perfektion. Trots stela lemmar lyser till i ögonen hos veteranerna.

– Det är så otroligt vacker här, säger Bengt ”Julle” Gustavsson och får det att låta som beskrev han en helig plats.

– Jag är ändå inte den som tänker tillbaka så mycket. Det var ju ståplats på den tiden och plats för mer folk, men jag minns inte att man hade så stor kontakt med publiken.

Centerhalven som så flagrant famlade efter Pelé i 5–2-förlusten sveper med blicken runt arenan som har fått flera ansiktslyftningar sedan det begav sig 1958.

Den 84-årige östgöten bär fortfarande upp en landslagströja med en viss panache; som om han rak i ryggen just gjorde sig beredd att gå in i tuff men ärlig tackling.

Fru Birgit har följt med på resan från Norrköping. På tisdagskvällen var det galamiddag på Grand Hotel med drottning Silvia.

Reino Börjesson, 83, är ännu inte uppklädd. Den anonyme högerhalven från Norrby IF (Borås), som aldrig blev proffs och bara gjorde tio landskamper, fick chansen i 0–0-premiären mot Wales och blev sedan kvar i startelvan.

– George Raynor (tränare) sa åt mig att ta ut deras store center John Charles. Det var en ovan uppgift för mig som gillade teknisk fotboll och även hade ork att operera över stora ytor. På den tiden som högerhalv gällde det annars att ”ta sin inner”. Yttern var backens uppgift. Vi sjönk lite för långt ner i finalen, 2-3-5 blev 5-3-2. Gunnar Gren kom bort. Taktiken stämde inte, minns Reino Börjesson vars far Erik var med i OS 1912.

– Men det var ett minne för livet, säger han och tar rygg på hemmasonen Kurre Hamrin när sällskapet ska vidare för att besöka den nya nationalarenan i Solna.