När aktiva med spikskor på fötterna är beredda att kliva över vilka moraliska och fysiska gränser som helst genom att mixtra med kroppen drabbas fotbollsföljaren i sitt överhettade tillstånd av en kemisk reaktion där allt sans och vett också spolas bort ur hjärnan.
DOPA! DOPA! DOPA! HATA! HATA! HATA!
Jag vet att dessa överloppsgärningar kring fotbollen företrädesvis utförs av unga män, som på derbyt i måndags. Men det är även många i mogen ålder som väljer att titta bort när favoritlagets fans förvandlas till en skock ligister.
Man förfasas när det passar. Det vill säga när de egna klubbfärgerna inte dras i smutsen.
Den inbördes markering mot ”packet” som utfördes från
Söderstadions södra läktare var därför unik. Jag har under mina år nära fotbollen aldrig varit med om ett så unisont framfört civilkurage. Det kan ha varit början på något nytt.

Det smyger annars omkring alldeles för många grå möss med huligantrynet dolt under kavajslaget. Folk som mellan kontoret och familjen tar tillfället i akt att kasta alla värderingar i papperskorgen.
DIF-tränaren Kjell Jonevret berättade häromåret hur chockad han blev när han vände sig om från bänken på Stadion och upptäckte att den grövsta svärmen svordomar kom från en småbarnspappa.
Sådan far, sådan son.
Min egen far kommer inte att gilla det jag skriver nu men jag kan fortfarande minnas när han fullständigt tappade besinningen och skrek ut en svavelosande harang mot den legendariske ledaren Stig Svensson en gång när Öster gästade Stockholm. Frustrationen var skrämmande.

Jag minns att folk omkring oss på läktaren log uppskattande efter utbrottet. Vi hade bekänt färg och passerat en dörr innanför bara de riktigt devota äger tillträde. De stundtals ”skogstokigas” rum.
Själv blev jag både generad och rädd, hukande på läktaren. Kan farsan bli utslängd? Tagen av polisen? Hur ska jag då ta mig hem?
Till farsans försvar ska sägas att det var en verbal engångsföreteelse, framkallad från hjärtat.
Till skillnad från de organiserade bråkstakar som uppenbarligen smidde planer i halvtidspausen mellan HIF och DIF. Deras upplopp och stormning av planen kom på beställning.
Det som förvånar är att polisen inte har juridisk befogenhet att identifiera upprorsmakarna för klubbarna. Det är upp till någon annan. Att inte klubbarna utfört en starkare påtryckning för att få en lagändring till stånd är en gåta.

Gränsen mellan huligan och supporter kan vara tunn. Att bara utmåla Hammarbys ligister som kriminella är att göra det för enkelt för sig.
De älskar sitt Bajen till döds.
Det finns många mognare åskådare som kalkylerat ser mellan fingrarna på vad som sker – bara det gynnar det egna laget.
I går när tv-soffor och kulturredaktioner ånyo kunde intressera sig för fotboll, utanför själva spelet, uppenbarar sig många kameleonter. Folk som ömsar skinn. Jag fick för ett par år sedan en kvällstidnings kulturmedarbetare på halsen när jag haft mage att ifrågasätta Zlatans uppträdande. Samme kulturbärare, visade det sig, var aktiv medlem i Malmö FF:s supporterklubb. En huligan med gåspenna.

Jag vet inte vad Svenska Fotbollförbundets chefsjurist Krister Malmsten använder för skrivverktyg, men jag råkar veta att han är en ytterst lidelsefull AIK-are.
Jag vet inte heller hur han lever ut sina känslor för sin favoritklubb, men bara det svartgula faktumet känns inte bra i sammanhanget. Kan Malmsten verkligen se helt opartiskt på sina 08-kollegor när straff ska utmätas?
Och för vems bästa uttalar sig ordförande Bo Lundquist? För Svensk Elitfotboll eller för Djurgården?
Den gode västernorrlänningen har förvisso gått ner i vikt, men hade nog i dag behövt sitt gamla sittfläsk för att få rejält fäste med skinkorna på båda
sina stolar.