Vems är felet om någon spelare eller ledare tänder snett i söndagens singlar och det slutar i kaos – DC-kaptens Mats Wilanders eller israelernas?

Jag tycker att Wilander överreagerade då han natten till lördagen gick till mycket hårt verbalt angrepp på motståndarna.

Israelerna svarade trots allt inte för något regelbrott då de psykade Andreas Vinciguerra och att reserven Noam Okun satte sig på en plats där han inte bör sitta är förstås varken skamligt eller något av de andra kraftuttryck som Wilander i stridens hetta valde att använda.

Samtidigt: Jag förstår och försvarar helt och fullt Wilanders reaktion.

Han är sportsligheten personifierad och belönades 1982 med Fair Play-priset sedan han som 17-åring på väg fram till segern i Öppna franska ändrat ett viktigt domslut till sin nackdel.

Wilander skulle inte komma på tanken att bryta mot varken skrivna eller oskrivna regler för att vinna och därför blir han sååå arg när andra gör det.

Den känslosamme smålänningens utbrott i Baltiska hallen berättar egentligen mer än något annat om hur starkt Wilander led med Vinciguerra som efter alla sina motgångar var så nära en jätteskräll.

Det var som om Mats Wilander tog på sig och gav uttryck för ”Vincis” och hela lagets känslor - precis på det sätt som en bra ledare ska göra.

Förresten: Ser tio gånger hellre att en ledare överreagerar och kanske till och med säger något oövertänkt än visar upp det det fullständigt menlösa och undfallande agerande förbundets ordförande Stefan Dahlbo och generalsekreteraren Henrik Källén haft mot de odemokratiska krafter som sett till att matchen spelas utan publik.

Genant blekt!