Otur, missflyt och stolpe-ut. Så har det låtit i det svenska landslagslägret efter den tunga 0–1-förlusten mot Danmark i lördags.

Men sanningen är att det svenska landslaget helt enkelt har svårt att göra mål, vilket är vad fotboll trots allt går ut på.

Mot Malta ska naturligtvis tre-fyra bollar trilla in, även om förbundskaptenen Lars Lagerbäck varnar för pyttenationen som totalt vunnit 38 landskamper av 309 genom tiderna, men bara tagit fyra segrar i VM- och EM-kval.

Även vid en svensk trepoängare på Ullevi är VM i Sydafrika avlägset för Lagerbäcks landslag. Och det finns andra förklaringar än otur och stolpe-ut till att Blågult ser ut att missa ett slutspel för första gången under 2000-talet:

• Nostalgifaktorn.

Lars Lagerbäck har haft en fantastisk resa med fem raka slutspel. Men precis som Tommy Svensson gjorde efter VM-bronset 1994, litar Lagerbäck för mycket på trotjänarna.

Henrik Larsson är en fantastisk spelare, men har haft sin bästa tid. Daniel Andersson, likaså.

När jag frågade Lagerbäck om det var läge att testa något nytt mot Malta svarade han – med en smula självironi – att ”ni får se om det är något nytt eller om det är gammal skåpmat.”

• De misslyckade experimenten.

Efter VM-uttåget 2006 testade Lagerbäck en uppställning med fem man på mittfältet och en ensam anfallare, i en träningslandskamp mot Tyskland. Det blev förlust 0-3 och sedan lades den taktiken i soptunnan.

Efter EM i fjol vågade Lagerbäck och Roland Andersson prova nytt igen, den här gången en trebackslinje i en 3-5-2-uppställning. Efter 2-3 mot Frankrike och 0-0 mot Albanien lades den i malpåse.

Nu är det gamla beprövade 4-4-2 som gäller igen, på gott och ont. Det fungerar bra mot spelskickliga lag, när det handlar om att hålla rent framför mål och kontra, men sämre när Sverige ska föra spelet.

Då går det för långsamt framåt, är för omständligt och för lättläst för motståndarna. De båda innermittfältarna tar båda ett (alltför) stort defensivt ansvar, och utan spelare med speed på kanterna – typ Fredrik Ljungberg – får Zlatan Ibrahimovic alldeles för lite understöd i attackerna.

• Nyckelspelarna som försvann.

Lagerbäcks spelidé fungerade som bäst när Niclas Alexandersson, Erik Edman, Tobias Linderoth och framför allt Fredrik Ljungberg var nyckelspelare. Utan dem (Linderoth och Edman kan i och för sig komma tillbaka) försvann spetsegenskaper som var nyckeln i blågults framgångsformel.

• Zlatans överambition.

Zlatan Ibrahimovic är landslagets nyckelspelare, men blir ofta överambitiös när bollarna inte kommer i rätt lägen. Då vill han ta saken i egna händer, hamnar för långt ner i banan eller misströstar.

Frågan är om Lagerbäck fortfarande kan entusiasmera sina spelare, när det mesta nu går emot. Men han ska absolut styra skeppet så länge VM-hoppet finns kvar.

Nästa vecka börjar U21-EM på hemmaplan med ett intressant svenskt lag. Rasmus Elm och Marcus Berg (visa det mot Malta!) är U21-spelare som redan vuxit in i A-landslaget.

Det finns fler som knackar på dörren och som kommer att ta chansen – bara de får den.