Medaljtorkan tog äntligen slut när Silver-Sara och Wega skrällde i ridsportens formel 1. Så svälj besvikelsen och glöm guldet som försvann.

För så här är det: Hon förlorade inte ett guld, hon vann ett silver. Ett silver med guldkant.

Sara Algotsson Ostholt kom till OS rankad 61:a i världen och att då åka hem med en silvermedalj i ridsportens häftigaste gren är inget annat än en bragd.

Visserligen försvann guldet med minsta möjliga marginal och att tappa segern på sista hindret efter tre dagars felfri ritt är oerhört grymt. Hon hade vittring på det där guldet under hela dagen, och det var ju så nära, så nära.

Någon tiondel och någon centimeter bort bara, och allt kändes redan klart. Sedan rycktes det ur hennes händer.

Guldjublet fastnade i halsen på alla tittare där hemma och era suckar hördes hela vägen över Nordsjön och bort till oss vid Greenwich Park.

Varför kunde inte den där förbannade bommen legat kvar?

Men på många sätt var detta en seger. För den svenska truppen som nu fått sin första medalj, för Silver-Sara själv och framförallt för ridsporten som fick många nya fans i går.

Vem hade trott att svenska folket skulle sitta klistrade vid fälttävlan?

Vi letade efter medaljchanser och vi trodde att Super-Sarah skulle fixa den första svenska i bassängen. Vi borde ha letat efter Silver-Sara i stallet istället.

Dagen ute i Greenwich Park bjöd på en av de mest spännande idrottsupplevelser jag har varit med om. Hoppningen är infernaliskt dramatisk: hästarnas frustande, hovarnas dundrande mot marken. Jag kände hjärtat dunka vid vartenda hinder och det var knappt att jag vågade andas när Wega gjorde sina 15 hopp på den första banan och de tio på den andra.

Jag ville hjälpa ekipaget över med tankekraft vid varje hinder, det är en sport som det är fysiskt jobbigt att titta på.

Jag blev djupt imponerad och vad som gör Saras medalj ännu mer fascinerande är att den här tävlingsformen bara finns på OS.

Det är bara på den allra största scenen som ekipagen gör två hoppningar sista dagen och det är inga av hästarna vana vid. Sara och Wega höll ihop och vann ett silver när många andra började riva.

Regnet hängde i luften över vackra Greenwich Park, molnen var blygrå, och medan vi satt i en park vid ett slott bland kungligheter tog äntligen medaljtorkan slut, men det kunde ha blivit ett till.

För trots det sköna silvret är marginalerna inte med den svenska truppen i detta OS. Det är tydligt.

Det har varit nervskador och brutna ben, tappad form och punkteringar, fjärdeplatser och missade finaler. Och värst av allt: bronset som försvann i lagtävlingen.

Sista hindret, det är alltid det sista hindret.

Vi kunde haft ett guld och ett brons nu, men jag tycker vi ska vara glada över ett silver.

Den där första viktiga medaljen är hemma. Nu hoppas vi att det var början på vändningen.