I sommar är det 50 år sedan Sverige fick en tungviktsvärldsmästare i boxning. Men vägen dit för Ingo var inte alldeles enkel, trots att karriären nästan var spikrak till en början. Ingemar Johansson som föddes i Göteborg 1932 och gick sin första match som 15-åring. Det var alldeles rätt sport för stensättarlärlingen som gick till OS-final bara fem år senare.

Men karriärens största match förvandlades till ett brännande fiasko. Ingemar Johansson slog sig fram till OS-final i Helsingfors 1952 där han ställdes mot USA:s Ed Sanders.

Det gick alldeles fel. En försiktig Ingemar Johansson buades ut, hånades i radio och diskades av domaren för passivitet. Ed Sanders tog guldet, Ingemar Johansson fick inte ens sin rättmätiga OS-medalj och det skulle dröja 30 år innan han fick tillbaka sitt silver.

På Solvalla, av alla ställen.

Det blev den sista matchen som amatör och slutet hade kunnat knäcka vem som helst, trots att han vann 60 av 71 matcher som amatör. Istället väntade en lysande proffskarriär som gjorde honom till Ingo med hela svenska folket.

Som proffs fortsatte Ingo att låta högern tala. 1956 blev han Europamästare i tungvikt - en fin titel då - genom att slå ut italienaren Francesco Cavicchi.

Nästa genombrott för Ingo och ”Tors Hammare” som högern döptes till väntade runt hörnet: Eddie Machan på Ullevi hemma i Göteborg 1958.

Amerikanen som aldrig förlorat en match sänktes inför 53 000 personer och den vinsten öppnade dörren för en match om världsmästartiteln i boxning. Ingo boxades för att få ett bättre liv och för att tjäna pengar. Och han nådde ända fram.

När Ingo fick chansen mot regerande mästaren Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York 26 juni 1959 tog han den. Rejält. Floyd slogs ned sju gånger, Ingo vann - och det tog inte ens tre ronder innan Ingo blev världsmästare på teknisk knockout.

19590-talets ogina syn på proffs i allmänhet och proffsboxare i synnerhet gjorde att tre miljoner svenskar fick lyssna till Radio Luxemburg för att kunna följa den historiska händelsen.

Och en småsint Bragdnämnd sammanträdde inte ens när Ingo förvägrades Bragdguldet.

Men han var ändå störst: världens tungviktskung, 1959 års främste idrottsman och superkändis. Högre än så gick det inte att stiga. Ingo var The Champ, Mästaren med stort

M och det blev folkparker och det var mamma Ebbas köttbullar och det var skivinspelningar och det kom filmroller.

VM-titeln 1959 var höjdpunkten. Sedan väntade två returmatcher 1960 och 1961 där Floyd var för bra.

Ingo boxades två år till men lade av 1963 efter att ha spöat Brian London. Hans facit som proffs är lysande: Ingo vann 26 matcher, 17 av dem på knockout - och förlorade bara två. Bägge mot Floyd.

Karriären efter boxningen blev varierad. Ingemar Johansson ägde motell och fick en nystart genom att börja jogga tillsammans med Floyd. Och Ingos insats för motionsidrotten kan inte överskattas. Om han, med en, tja, rätt stabil kroppshydda kunde springa ett maraton - varför inte jag? tänkte många.

Svenska Idrottsakademin utsåg honom till den tredje störste svenska idrottaren under 1900-talet. Under de sista åren av Ingos liv kom en alzheimerliknande demens smygande och den störste svenske boxaren någonsin gled obevekligt in mot skuggorna.

Slutet kom strax före midnatt, natten mellan fredag och lördag. Ingemar Johansson somnade in stilla med sonen Thomas vid sin sida på Bedagården, ett boende för dementa i Kungsbacka.

En mästare har lämnat oss.