För ett par dagar sedan tvingades det israeliska basketlaget Bnei Hasharon fly när uppretade åskådare blev hotfulla under en Europacupmatch i Ankara. Det är helt oacceptabelt.
Och i tennisturneringen i Auckland sattes israeliskan Shahar Peer under hård press redan innan första bollen slogs. Fredsaktivister ville att hon skulle dra sig ur självmant.
Hon vägrade – med rätta. Hon bär inget ansvar för det militära våldet.
Det kommer säkert att komma hot mot israeliska spelare, och det kommer garanterat att bli protester inför och under tennismatchen mellan Sverige och Israel om kriget i Gaza fortsätter.
Det är bara en tidsfråga innan någon jagar en plats i rampljuset genom att kräva att det svenska tennislandslaget ska vägra spela mot Israel i Malmö. Men idrottarna kan inte hållas ansvariga för våldet i Mellanöstern – oavsett hur grovt våldet än är.
Det är givetvis vedervärdigt både att terrorskjuta raketer mot civila och att bomba små barn till döds i världens största flyktingläger.
Personligen tror jag att rätt många har köpt sin sista israeliska apelsin på ett tag. Och var och en – även idrottarna – måste ta personligt ansvar för sin egen bojkottlusta istället för att kräva att idrotten ska bli ett politiskt slagträ.
Det är alldeles självklart att politik och idrott hör ihop. Det kan vara rätt att bojkotta och vägra tävla, men då ska inte idrotten stå ensam. Då ska företag och regering vara med på samma bana.
