Fru Jenny och dottern Emilia (2 1/2 år) ligger bakom mycket av den trygghet som 31-åringen utstrålar – med eller utan fotboll.

– Vi fotbollsspelare har ju en del tid över. Det är ett privilegium. Jag har aldrig känt någon stress över att inte hinna med att vara med min dotter. Man skaffar ju barn för att man vill vara med dom. Jag känner att jag har mycket att tillföra även på fotbollsplanen, säger Pablo.

15 mål på bara nio starter av 22 beskriver superettans suveräne striker.

Det ska alltid vara sån himla respekt från spelarna, att man inte ska jubla när man gör mål mot gamla klubben och så där. Ibland skulle man vilja uppleva lite respekt från annat håll också.

Pablo Piñones Arce.

– Robban (Björknesjö, tränare) har varit på mig att jag ska koncentrera mig på att vara inne i boxen. Tidigare i karriären rörde jag mig över större ytor, ut mot hörnflaggorna, säger Pablo och skickar en tacksam passning till Anders Linderoth som gav honom chansen i Hammarby.

Men det är delvis en annan spelare vi ser än den som tidigare hade Söderstadion som hemmaarena. Åren i Danmark (Vejle) har förfinat den begåvade bollspelaren.

– Det är skillnad där, fast bara sundet skiljer. Är du bra med bollen får du ut mycket mer i danska ligan. Fast kraven är högre och klimatet tuffare, säger Pablo, som mot Bajen stöter på en BP-bekant med driven teknik vässad i vårt södra grannland: Mikael Rynell.

Pablo har även skaffat sig en mer flexibel, fysisk plattform att stå på. Personlige tränaren Andreas Öhgren, som har jobbat mycket med hockeyspelare, har bidragit med övningar.

– Det är inte så att jag ska kunna lyfta 200 kilo. Men jag har blivit starkare på ett funktionellt sätt, berättar Pablo som redan tidigare var svår att ta bollen ifrån.

Hans hat trick borta mot Umeå (3–1) visade att höstformen är intakt för laget som är jämnare i år.

– I BP är alla otroligt snälla mot varandra i omklädningsrummet. Du vet hur det kan vara i andra klubbar. Folk frågar mig om motivation, finns den där? Men det här är ju det roligaste jag vet. Att spela fotboll är så jäkla kul. Jag har mycket kvar och ser inget slut på karriären, deklarerar Pablo, som växte upp i Tumba, men ändå tidigt blev BP-spelare tvärs över stan.

– Det var pendeln in till centralen och sen tunnelbana ut till Vällingby. Jag hade en kompis hemifrån, Christian Clementi, som också var med. Våra farsor turades ofta om och hämta oss. Men jag har alltid varit beredd att satsa mycket på fotbollen. När vi bodde i en liten by som heter Järlåsa och jag var tio-elva år tog jag bussen tre mil in till Uppsala för att träna med Sirius, berättar Pablo, som inte drabbas av extra starka känslosvall bara för att Hammarby ställer upp på Grimsta.

Det är mer speciellt att åka till Söderstadion.

– Jag var ju ändå i klubben i fem år. Det blev ju lite liv under den där kvartsfinalen i Svenska cupen för två år sedan, som vi (BP) förlorade på straffar. Det var mycket känslor, som riktades mot mig. Jag kan känna att det alltid ska vara sån himla respekt från spelarna, att man inte ska jubla när man gör mål mot gamla klubben och så där. Ibland skulle man vilja uppleva lite respekt från annat håll också, säger Pablo, vars klubb på grund av förstärkta säkerhetsanordningar höjt biljettpriset från 100 kronor till 150.