Inbördeskriget har trappats upp sedan i våras. En signifikativ stridsåtgärd vidtog puckens män inom klubbens då man lät Hammarbys amerikanska vän Anschutz köpa in sig i Dif:s hockeysektion.

Eftersom både Bo Lundquists och Tommy Jacobsons inkörsport i klubben skedde via just ishockeyn var det en förtroendeknäck och ett första knivstick i ryggen. Jag tänkte på det i går när elitserien hade upptakt i Globen och hockeyligans vd Peter Gudmundson beklagade sig över ”fotbollens bombmattor” över media.

Den senaste utmaningen inom Dif kommer från små svettiga män som tror sig veta hur ett stort idrottsföretag ska skötas.

Kverulanterna har uppenbarligen lierat sig med förtroendevalda och anställda inom klubben. Annars skulle det inte ha gått så här långt.

Att Bo Lundquist skulle hoppa före han blev knuffad var i sig ingen sensation. Men effekten av hans avgång lär röka ut rävarna ur grytet. Det ska bli intressant att se vem som är beredd att ta över. Ansvar? Vem? Jag?

Spelare och tränare som dagligen trampar minerad mark i‑gränslandet mellan applåder och burop måste känna en stark oro för framtiden.

Förutom Lundquists sportsliga framgångar har han till skillnad mot sina allsvenska kollegor vågat höja rösten mot bråkmakare.

Har Dif stökigare fans eftersom man stängt av 35 personer jämfört med 08-kollegorna AIK:s och Hammarbys försumbart få portningar?

Ett stort ledarskap kräver civilkurage bortom kärleken till den egna klubben.

Det som i ett snävare supporterperspektiv förmodligen legat Lundquist i fatet är hans engagemang i SEF och i Svenska fotbollförbundet.

Närsynta och konspirationsbenägna fans har undrat vems ärenden klubbens ordförande främst gått.

Även i det avseendet är Sverige ett litet land. Stora ledare växer inte på träd. Hade inte Lundquist varit jämnårig med Lars-Åke Lagrell skulle Sollefteåsonen, som förfinade sitt ekonomiska sinne på Chalmers i Göteborg, vara favorit till att ta över ordförandeklubban i förbundet.

Lundquist tvättade med beslutskraft bort stämpeln av lindansarklubb över Djurgården. Han kanske inte använt lika hårda nypor som Tito i Jugoslavien, som jag antydde i ingressen, men locket över den tryckkokare som ett elitlag i huvudstaden utgör har legat fast på.

Den bästa egenskap som jag tror fört Bosse Lundquist till framgång är hans förmåga att lyssna till rätt människor.

Många år av nötta kostymarmbågar i styrelserum i samband med strikta affärsbeslut har utvecklat en säker bullshitdetektor.

Han har genom bra befattningsbeskrivningar lyckats härbärgera motpoler inom organisationen, som ”doern” Bo Andersson och visionären Göran Aral, för klubbens bästa.

I det saneringsarbetet tror jag att Lundquist haft nytta av sitt utsocknes ursprung i Västernorrland.

Han har haft distansen, vilket är väldigt välgörande för strategiska beslut.

Jag har hört att han även kan förvandlas till Mr Hyde och skälla ut folk så att de lämnat kontoret med darrande underläpp.

Men för att citera C H Hermansson: Någon jävla ordning måste det ju vara i ett parti.

Inom Djurgården är husfriden definitivt över.

Tag betäckning!