9.58. Det nya världsrekordet på 100 meter. Ett rekord som förbättrats med drygt fyra tiondelar sedan (väst)tysken Armin Hary sprang distansen på 10 sekunder blankt vid OS i Rom 1960 och det inte behövdes mer än rudimentära matematiska kunskaper för att räkna ut att det är lika med 36 kilometer i timmen.

Men hur snabbt kan människan springa? Vilka hinder finns det för ett lopp på, säg, åtta sekunder? Eller sju?

– Det som begränsar människans framfart är musklernas förmåga att skapa kraft när de förkortas. Förkortas de för snabbt i ben, knä och höft, de muskler man använder i ett sprintlopp, så hinner de inte skapa den kraft som behövs för att det ska gå fort. Det finns en maximal förkortningshastighet när musklerna inte längre förmår skapa kraft, säger Karl Daggfeldt, själv gammal elitidrottsman inom kampsport och fäktning.

Idag är Daggfeldt civilingenjör vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) och medicine doktor vid Karolinska institutet, och verksam som lektor i rörelselära (biomekanik och motorisk kontroll) vid Gymnastik- och Idrottshögskolan GIH i Stockholm. Han är författare till bland annat artikeln ”Längdhopp i 60 meter” i populärvetenskapliga tidskriften Forkning & Framsteg.

– Den optimala löparen bör ha lätta och långa ben, som inte kostar för mycket kraft att röra fram och tillbaka. En bra löpare bör väl, tankemässigt, se ut som en gasell: muskler i kroppen och långa och smala ben. Men den optimala löparen bör egentligen också ha förmågan att byta utseende mitt under loppet. Från start ska han ha förmågan att kunna accelerera snabbt och då är det bra med kortare ben eftersom hastigheten ännu inte är så hög. Längre fram i loppet bör han ha längre ben eftersom hastigheten då är högre. Dagens topplöpare fungerar efter den principen: de springer med hälarna i början och går upp på tå senare under loppet.

Men hur snabbt kan det då gå?

– Jag har ingen aning, säger Karl Daggfeldt. Ingen vet något om det. Det är alldeles för komplext att räkna ut.