Samtidigt som det ekonomiska stålbadet – 20 miljoner kronor ska sparas under två år – resulterar i ytterligare varsel och nedskärningar i organisationen, har Hammarby tagit två raka 1-0-segrar i allsvenskan. Först hemma mot Malmö, sedan borta mot Brommapojkarna.

Med fem ordinarie spelare borta och en orkanliknande turbulens runt föreningen har ändå den ofta ifrågasatte tränar-Tony gått stärkt ur krisen.

Han har på ett smart psykologiskt sätt fört in en ”vi-mot-världen-känsla” i spelartruppen som, åtminstone i de två senaste matcherna, verkar ha svetsat samman laget. Och han var inte sen att efter matchen mot BP påpeka att Hammarbys ryggrad just nu finns i laget och på läktaren.

Men Tony G har framför allt insett att det viktigaste är att vinna matcher, oavsett hur det går till. Därför har alla tankar och visioner om ett snabbt, tekniskt offensivt och spelglatt Bajen lagts åt sidan för närvarande. De båda 1–0-segrarna har tagits med tufft försvarsspel i högsätet och en ”sparka-och-spring-fotboll-och-hoppas-på-fasta-situationer” som inte är vacker men nödvändig i det utsatta läget

Det har gett, åtminstone en smula, arbetsro.

Problemet är att det inte håller i längden att bara kriga sig till poäng.

Men värre är att Hammarby för närvarande inte har spelare som räcker till för att spela det spel som man vill spela.

Visst finns lirare som Lolo Chanko – han måste ha fått nackspärr på Grimsta av alla vinande bollar över huvudet – men omgivningen med Gaete Moggia, Castro-Tello och Helg är ännu lite för vek.

Där ligger Tony Gustavssons svåraste utmaning: att balansera mellan krisfotboll och ändå våga se framåt för att utveckla det egna spelet och de unga spelarna.

Han är inte ensam om det dilemmat. Fråga bara Djurgårdens tränarpar Zoran Lukic och Andrée Jeglertz. Deras vision om en offensiv 4-3-3-fotboll är på väg att haverera helt.

I går kom ännu en tung förlust, 0-3 borta mot Trelleborg.

Visioner är en sak. Verkligheten en annan.

Nu, om inte förr, är det dags för Lukic/Jeglertz att inse det också.