Enough is enough.

Björn Eriksson lånar valspråk från Margaret Thatcher.

Sekreteraren Stefan Dellså får sträcka på benen när 67-åringen tar ut stegen på Hantverkargatan utanför Länsstyrelsen. De två är på väg för att träffa landets rikspolischef Bengt Svensson samt 21 länspolismästare.

Regeringens nationelle samordnare Björn Eriksson, rak i ryggen som en fura, har mycket på hjärtat. Formuleringarna fräser fram:

– Jag tror det är en styrka att jag kommer utifrån, men ändå är insatt i idrotten: som tidigare portföljbärare åt Lennart Johansson i AIK:s styrelse, som RF-person och med erfarenhet från skidskyttet, säger den energiske pensionären.

Det är närmast en underdrift att beskriva Solnakillen och tidigare rikspolischefen (1988–96) som drastisk. Björn står för att vara omstridd.

– Ett förtroendeuppdrag ska aldrig tas för givet. Man ska vakna varje dag och vara beredd på att bli ifrågasatt. Ett av de bidragande problemen med den rådande supporterkulturen är att folk fastnat i en struktur där fritidsintresset tagit över och blivit för stort. Jag ser inga ledargestalter kliva fram och ta ansvar. Även spelare och de som sitter på bänken har ett ansvar. Jag håller i RF:s Fair Play-pris, men kan undra varför det inte är någon rusning till oss?

Söndagens fotbollsderby på Råsunda mellan AIK och Djurgården omgärdades av bråk och vandalism samt sönderrycktes av otillåten pyroteknik.

Hur upplevde du derbyt?

– Jag jublade såklart åt de tre AIK-målen. Men det som skreks och gjordes från läktarna passerade min gräns. Jag mådde illa av att se den där hängda kaninen. Det ska kunna sägas något i högtalarna som markerar att man inte tycker det som skriks är okej, även om otyget fortsätter. Man sänder en viktig signal. Det är stökigt kring derbyna. Tar jag tunnelbanan gör jag det långt i förväg.

Hur kan beteenden och lagar förändras?

– Mitt delbetänkande bygger på samtal med folk ute i verkligheten. Det är skillnad på verklighet och dikt. Riksåklagaren är inte lätt att övertyga. Jag är rädd att någon måste komma till skada för att det ska hända något. Som när vi hemma i Nockeby förgäves tjatade om ett övergångsställe. Sen dödades ett barn. Då tog det sex dagar innan det politiska beslutet var taget. Jag är rädd för att vi hamnar i ett vakuum där vi tagit reda på hur det är, men inte drar slutsatserna.

Finns det missförstånd?

– Det vanligaste kanske är förslaget om anmälningsplikt och kopplingen till England. De har bara anmälningsplikt i samband med landslaget och klubbarnas matcher i Europa.

Goda exempel?

– Helsingborg tröttnade på bortasupportrars stök i stan på väg till Olympia och skapade ett avgränsat område vid Kalle Svensson-statyn. Man har anpassat sig till kulturen, men ändå satt vissa gränser. Känner du en supporter som inte dricker öl? Jag vet också att Mike Helmer i Linköpings HC (sportchef) funderar på läktare med vårdat språkbruk. Han vill få bort farsor som skulle skämmas rejält om det kom ut hur de beter sig.

Åskådarbasen?

– Familjen och kvinnorna måste bli mer framträdande, något man lyckats med i Tyskland. När jag var i Almedalen i somras fick jag kontakt med kvinnor som gillar fotboll, men som inte trivs på läktare och i bussar. Jag vet att det att det finns Hammarbytjejer som ser på möjligheten att arrangera resor till matcher enbart för kvinnor. Efter derbyt fick jag ett rörande mejl från en kvinna som beskrev hur hennes två söner med astma lidit svårt av röken från de bengaliska eldarna.

Hur ser du på klubbarnas hållning?

– Jag förundras över att de inte använder sin rätt som arrangör att stänga av personer. Det är ju deras vapen. Som ett komplement till mer legala åtgärder. Du är inte välkommen på tre matcher. Sen kan du få sälja korv eller program och visa att du kan sköta dig. Det skulle ha en uppfostringseffekt. Förr hade man ju skamvrån.

Hur ses fotbollen utifrån?

– Sponsorsidan kan komma att påverkas ännu mer om inget sker. Varumärken betyder allt mer. Ta skidskyttet, en av de sponsringsstarkaste sporterna. En frisk utomhussport med hederlighet och hjältar i förgrunden, där det är absolut förbjudet att bua om någon missar ett skott.

Polisens uppgift?

– De behöver punktmarkera de värsta för att komma åt den kriminella innästlingen. Gör en tio i topp-lista. Vilka är de värsta? Det är det bästa sättet att slå sönder strukturer.

Har du något valspråk?

– Det lånar jag från Margaret Thatcher. ”Enough is enough”, uttryckte hon som premiärminister då man på allvar tog tag i problemen i England. Det ska vara valör på uttrycket, säger Björn Eriksson.