Carolina Klüfts val att sluta med mångkamp – om det blir för gott återstår att se – för längd och tresteg är helt rätt eftersom hon helt enkelt inte känner tillräcklig motivation för att fortsätta.

Svårare än så är det inte.

Utan hunger, inlevelse och glädje går det inte att prestera på topp. Och en idrottsman har ingen plikt eller skyldighet att tävla – inte ens om OS-guld står på spel.

”Carro” har redan, 25 år ung, vunnit allt som går att vinna i mångkamp. Hennes meriter gör henne till Sveriges största friidrottare genom tiderna. Men hon har inget mer att bevisa i sjukamp.

När hon tog sitt tredje VM-guld i Osaka och satte europarekord var det utan den glädje, det fingerklös och fullt ös som alla lärde känna henne med det internationella genombrottet i München 2002.

Hennes storhet är resultatet av talang, stenhård träning, och en unik mental styrka – men framför allt glädjen och nyfikenheten.

Om den inte finns till 100 procent fungerar inte ”Carro”.

När hon nu för SvD avslöjar sin satsning, och säger att hon ”bubblar av energi” inför den nya utmaningen, är det därför ett tecken på att hon kommer att lyckas.

Hon har längtat efter att få göra en renodlad hoppsatsning. Nu kan hon finslipa detaljer i längd, i stället för att fundera på spjutteknik och tänka på ångesten inför ett 800-meterslopp.

I tresteg är Klüft en oslipad diamant. Tiden är knapp för att hon ska göra som ryskan Tatjana Lebedeva, som tog guld (längd) och brons (tresteg) i OS 2004, men en längdmedalj i Peking är absolut inom räckhåll.

Det vore en större bragd än ytterligare ett guld i sjukamp.