Så fort stora mängder unga män samlas kommer huliganism alltid att vara ett problem. Internkontroll i en sån grupp blir svår och sedan omöjlig när barn, kvinnor, vuxna fredliga män försvinner på grund av aggressivitet och dåligt språk.

Så såg engelsk fotboll ut på 1970- och 1980-talen. Det fanns ingen annan aktivitet – förutom någon enstaka politisk demonstration – som gav samma möjligheter till anonym förödelse. Fotbollen lockade stora åskådarmassor och gruppen blev en trygghet för de som ville kanalisera sin aggression på andra sätt än genom att stödja sitt lag.

Medan beteendet på läktarna blev allt värre växte staketen och burarna på arenorna och supportrarna vallades som djur mellan tågstationerna och arenorna. Det var inget bra sätt för civiliserade människor att gå och se fotboll – så många av dem slutade med det.

Och när huliganerna fick läktarna mer eller mindre för sig själva uppfyllde de mer än gärna alla de låga förväntningar som fanns på dem. De uppförde sig som djur till den grad att regeringen ville registrera dem och Chelseas ägare tog fram en plan för att sätta upp elstängsel.

Engelsk fotboll är inte sådan idag. Till sist behövde varken regeringen eller klubbarna göra något drastiskt. De lutade sig tillbaka och godkände arenor med bara sittplatser och enorma höjningar av biljettpriserna.

Och det beror på Hillsboroughkatastrofen 1989 där 96 Liverpoolsupportrar miste livet. Chocken efteråt var så stor att hela landet bara höll med när Lord Taylor i sin utredning föreslog att stängslen runt läktarna skulle rivas ned och att ståplatserna skulle försvinna så fort som möjligt för att förhindra liknande katastrofer.

Han krävde också att klubbarna inte skulle få höja biljettpriserna för mycket, men samtidigt som de nyrenoverade arenorna togs i bruk startade också Premier League och då glömdes det kravet bekvämt nog bort.

Engelsk fotboll återuppfann sig själv och även om det blev för dyrt för de unga, för låginkomsttagarna och för de arbetslösa att se arbetarklassporten fotboll så var det ingen som brydde sig mycket – eftersom många av huliganerna samtidigt försvann från läktarna.

Visserligen var alla engelska huliganer varken unga eller socialt utsatta – många av ledarna tjänade över medelinkomst och hade ledarskaps- och organisationstalanger som de tog med sig ut i strid mot polisen och rivaliserande klubbar – men prishöjningarna tunnade ut antalet fotsoldater och minskade anony-miteten i massorna. Sittplats och publikvärdar gjorde resten.

Nästan lika snabbt som sittplatserna kom återvände kvinnorna och familjerna till arenorna och klubbarna lockade till sig företagskunder. Manchester Uniteds lagkapten Roy Keane sade att supportrarna var upptagna med att mumsa på räkmackor i halvtid i stället för att stödja sitt lag. Det hade varit otänkbart tio år tidigare men idag är publiken på de flesta arenorna lika tysta och återhållsamma.

Några klagar på att fotbollen har förvandlats till ett välsanerat, dyrt högstatusnöje som har mycket lite gemensamt den stamliknande, ofta skräckfyllda upplevelsen som fanns för 20–30 år sedan, men de flesta av de nya sortens supportrar tycks inte bry sig särskilt mycket.

Produkten på planen har blivit mycket bättre och de flesta tycker att det är bättre att njuta av den bekvämt, i stället för att tvingas springa för livet eller krossas till döds.

Det är viktigt att inte låtsas som att allting nu är hövligt, civiliserat och väldoftande inom engelsk fotboll. En viss grad av våld och pubertala aggressioner har bara flyttat bort från läktarna och utanför arenan, in på parkeringsplatser och tvärgator som inte är lika välbevakade av publikvärdar och kameror.

Längre ner i ligasystemet förekommer fortfarande bråk, exempelvis när West Ham och Millwall mötes i Ligacupen för några år sedan och polisen togs på sängen. Plötsligt dök några av de gamla problemen upp till ytan igen med allt från planinvasioner till knivskärningar.

Även om det kanske vore dumt att påstå att engelsk fotboll har alla svar så visar exemplet Premier League tydligt att det snabbaste sättet att få åskådarmassor att sköta sig bättre är att förbättra bekvämligheterna, belysningen och publikvärdarna inne på arenan – och att sedan höja priset för att få bort de stökigaste elementen ur ekvationen.

Det krävs ingen katastrof av Hillsboroughmått för ändra sig, men det är ingen tvekan om att det är det fruktansvärda minnet som gav engelsk fotboll styrka att slå in på en ny kurs. Det fanns en överväldigande känsla av att det gamla sättet att uppleva fotboll hade misslyckats.

Dessutom fanns det annat: en må bra-effekt i engelsk fotboll efter VM 1990, inflödet av utländska tekniska spelare till Premier League och fler tv-sändningar.

Men vi måste betrakta Hillsboroughkatastrofen som den verkliga katalysatorn. De 96 offren dödades inte av huliganer eller huligansim. De dödades av vårt slarviga sätt att se på fotbollen. Alla tragiska ingredienser då – burarna, bevakningen, missförståndet kring varför folk försökte klättra ut från läktarna – var ett arv från huligantiden. Det insåg och erkände alla i England.

Vi går aldrig tillbaka dit igen.

Paul Wilson är den brittiska tidningen The Observers fotbollskrönikör.