Tam, tam, tam, tam.

Vi hör Maximilian Seger Ibrahimović innan vi ser honom. Ljudet av de snabba små sandalernas möte med golvet kommer från restaurangen. Plötsligt svischar han förbi soffgruppen i lobbyn och drar iväg mot receptionen. När den snart treårige lintotten återvänder efter sin lilla runda har mamma Helena Seger också hunnit ut.

– Pappa, pappa!

Ett hasande förkunnar att ett par enorma tofflor är på ingång. Zlatan Ibrahimović släntrar in, hälsar och går mot bilen som står parkerad alldeles utanför Hotel Princesa Sofías entré.

Med några timmar kvar till eftermiddagsträningen drar Sveriges och Barcelonas mest omtalade idrottsman iväg på familjeutflykt i sin nya hemstad.

Det är stekande hett trots att klockan bara är strax efter tio. Snart ska tränaren Pep Guardiola hålla presskonferens – och förhoppningsvis säga något om Zlatan inför debuten i Barçatröjan, mot Manchester City. Ett 50-tal förväntansfulla fans har samlats utanför träningsanläggningen i förorten Sant Joan Despí.

En av dem är Esther Guinovart, 25. Hon säger att hon har träffat favoriten Leo Messi 800 000 gånger – ett sätt att beskriva att världens bäste fotbollsspelare alltid tar sig tid för supportrarna. Han stannar sin bil även denna dag för att skriva autografer. Det gör flera av de andra stjärnorna också. Men inte klubbens nye nummer nio.

– Zlatan måste lära sig att stanna och skriva autografer. Det spelar ingen roll om han så öser in mål, är han inte ödmjuk och trevlig mot fansen kommer han aldrig att bli riktigt omtyckt här, säger Esther surt.

Zlatan Ibrahimović har hållit en låg profil sedan han skrev på femårskontraktet den 27 juli. Ändå är intresset enormt. Sporttidningarna skriver flera sidor om laget varje dag och fansen är oerhört nyfikna på att få se honom spela. Det är inte så konstigt med tanke på att han är den dyraste värvning klubben gjort. Inter fick 45 miljoner euro och anfallaren Samuel Eto’o, som gjorde 152 mål på 232 matcher för Barça.

– Att spela för Barcelona är en stor ära. Det finns många stora klubbar men det finns bara en speciell klubb och det är Barcelona, sa Zlatan när han satt där på podiet.

Det märktes tydligt hur glad han var över att affären var i hamn. Han hade ett leende på läpparna och svarade utförligt på alla frågor, gav ett väldigt ödmjukt intryck.

Han preciserade dock aldrig vad han menade med ”speciell” klubb.

Tänkte han enbart på lagets fantastiska sätt att spela fotboll?

Eller syftade han på att den snart 110-åriga klubben, historiskt och politiskt sett, betytt mycket för många katalaner?

För han vet väl att klubbens slogan är Més que un club (Mer än en klubb)?

Utifrån ser Spanien kanske ut som en enad nation. Men landet består av 17 så kallade autonomier, som alla har en betydande självständighet med egna regeringar.

Det bor 7,4 miljoner invånare i Katalonien, en av de regioner som, av historiska och kulturella skäl, har större självständighet än andra. Men det är inte nog, säger författaren Víctor Alexandre. Han vill se ett självständigt Katalonien.

– Vi vill ha rätten att bestämma över oss själva, eller åtminstone inte tillhöra en stat som motarbetar oss.

Alexandre skriver sedan 70-talet enbart på katalanska, det officiella språket jämte kastilianskan (spanskan). Hans mest sålda bok heter Yo No Soc Espanyol (Jag är inte spanjor).

I EM-finalen i fjol höll han på Tyskland, inte Spanien.

– Det spanska landslaget hindrar mitt eget land från att ha ett landslag. Därför kan jag inte ha några sympatier för det. För många katalaner fungerar Barça som ett landslag.

Enligt Alexandre kan man inte tyda klubbens slogan utan att placera den i en politisk kontext.

– Under diktaturen var alla katalanska symboler, som flaggan och språket, förbjudna. Vi talade vårt språk hemma men fick inte studera det. Alla gatunamn ändrades till kastilianska. Att stödja Barça var det enda sättet för oss att uttrycka vår kultur. Varje seger, framför allt mot Francos lag Real Madrid, kändes som en seger för det katalanska samhället mot den förtryckande övermakten. Och den känslan lever kvar.

Alla katalaner känner inte som Alexandre, ska tilläggas. Många stöder Spanien i idrottssammanhang, är emot självständighet och den ”katalanisering” som klubben genomgått under ordförande Joan Laporta.

Och det finns de i övriga Spanien som håller på Barça, till exempel premiärministern José Luis Zapatero. En annan är Josep María López i Casado.

– Jag tycker inte att man ska blanda idrott och politik. För mig betyder Més que un club att FC Barcelona är en så bred klubb. Förutom fotboll finns ju handboll, basket, hockey och en massa andra sektioner, säger 77-åringen som står utanför klubbens officiella souvenirbutik vid den mäktiga arenan Camp Nou.

López i Casado bär en vacker gammal Barçatröja och har i handen 55 biljetter till klubbens museum. Han är stolt ordförande för La Gran Peña Barcelonista de Águilas, en av klubbens över 1000 officiella supporterklubbar. Den grundades 1971 och har sitt säte i regionen Murcia.

– Vi är 347 medlemmar men alla kunde inte följa med till Barcelona den här gången.

Han såg sin första Barçamatch redan 1942 men han kan inte säga hur många det har blivit sedan dess.

– Det är så många.

En enda favoritspelare kan han inte heller nämna, han rabblar istället upp en massa namn. Först i raden kommer dock den omåttligt populäre holländaren Johan Cruyff, som vann titlar både som spelare på 70-talet och tränare på 90-talet, och som fortfarande bor i Barcelona.

– Och sen finns ju alla de som spelar nu: Puyol, Xavi, Iniesta…

Hur tror du det går för Ibrahimović?

– Jag tror att det går bra. Vi behövde en lång spelare. Vi har redan målskyttar av rang men han är ju 1,95!

Äntligen matchdag. Häromdagen kunde Zlatan stå helt ostört och montera en bilbarnstol utanför hotellentrén. Nu syns avsevärt fler fans i Barcelonatröjor i området trots att klockan inte slagit tio. Zlatan kan dock obehindrat rulla sin Audi Q7 nerför backen till Camp Nou för att träna.

Utanför arenan står flera stånd med allt från gamla matchtröjor till halsdukar, flaggor, tändare och tutor. Vill man ha officiella varor får man traska i en minut till, till klubbens souvenirbutik La Botiga del Barça på andra sidan staketet. Där slås det försäljningsrekord denna dag. Över en halv miljon euro spenderas av fans från hela världen. Populärast är de nya randiga matchtröjorna, som kostar 86 euro styck, med Messis namn och nummer (10) på ryggen. Inte långt efter: Ibrahimović, 9.

Materialförvaltaren Josep María Txema Corbella har arbetat i 29 år för FC Barcelona. Innan dess jobbade hans far i klubben i 25-30 år med att ta sköta gräset på den gamla arenan Les Corts.

– Vi kommer från en liten by i provinsen Lleida, som ligger väster om Barcelona, och ända sedan vi kom hit har livet bara handlat om Barça.

Han började som nattvakt men flyttade in i omklädningsrummet inför säsongen 1982-83 då den dåvarande materialförvaltaren gick i pension. Han har med andra ord ”vunnit” Champions League tre gånger och den spanska ligan tio.

– Vi reser mycket mer med laget nu, är borta minst 80 dagar om året. Jag träffar den här familjen mer än min riktiga.

Corbella var som vanligt på arenan före spelarna för att plocka fram allt som behövs för att genomföra morgonens träningspass. Efteråt ska svettiga kläder tas om hand, omklädningsrum och skor göras rena, och allt förberedas inför kvällens match.

– Zlatan har de klart största skorna i truppen, storlek 47! Vi får gå ner till 44 för att hitta näste man, Gerard Piqué.

Det gråspräckliga håret är välsnaggat, mustaschen vältrimmad, träningskläderna skrynkelfria. Det märks att han inte är van vid att få uppmärksamhet. Han talar kort och koncist till en början men blir mer avslappnad när Henrik Larsson kommer på tal.

Ni verkar gilla svenskar i den här klubben?

– Ja, ni är mer punktliga än vi, mer ordning och reda. (Patrik) Andersson var en mycket bra person och (Henrik) Larsson var väldigt populär i klubben och hos fansen. Han gav alltid allt.

Corbella är mycket diskret. Något skvaller inifrån omklädningsrummet skulle det aldrig bli tal om. Däremot bjuder han på okontroversiella godbitar som att Zlatan nya plats är Silvinhos gamla och att han därmed har skåpet bredvid Bojan.

– Jag önskar honom all lycka till och att han vinner många titlar här i Barcelona. Hoppas att han har samma kämpaglöd i sig som Larsson. Jag tror att han har det.

Tillbaka på hotellet stegar en man fram i lobbyn och presenterar sig som Claudio, från Milano. Han berättar att han var assistent till förre tränaren Frank Rijkaard och nu hjälper han Zlatan, bland annat med att leta efter ett permanent till familjen.

Claudio har bara gott att säga om svensken men tycker inte att jämförelsen med Marco Van Basten är rättvis. Zlatan är så mycket mer kraftfull än den holländske anfallaren, menar han.

Jag frågar om han vet varför Zlatan valde att inte skriva autografer till fansen efter tisdagsträningen.

– Han tycker inte att han har presterat något här än. Och jag tycker han gör rätt.

Helena Seger går förbi och säger något till Claudio på väg mot hissarna.

– Jag måste sticka nu, säger han och sträcker fram handen:

– Han gör två mål i kväll! Jag lovar! Han vill verkligen visa fansen vad han kan.

Folk i alla åldrar har redan börjat samlas kring Camp Nou trots att det är fem timmar kvar till presentationen. Det är olidligt varmt och fuktigt ute men i inomhushallen Palau Blaugrana svalkar det skönt.

Vid ett podium står Joan Laporta och tackar för sig. Det är ordförandens sista årsmöte och han har just beskrivit klubbens planerade aktiviteter och ambitioner, förklarat spelarförsäljningar och spelarköp samt sammanfattat den enormt framgångsrika fjolårssäsongen. Alla bucklor står uppställda på scenen.

Vid förra årsmötet var stämningen bistrare. Det blåste snålt kring Laporta som anklagades för att för att stänga ute icke-katalanska medlemmar och använda sin position som en politisk språngbräda. Dessutom hade laget gått titellöst i två år.

Ordföranden förlorade misstroendeomröstningen men fick ändå sitta kvar. Det krävdes 66,6 procent för att få till ett nyval men ”bara” 60 procent av de nära 40 000 röstande medlemmarna krävde hans avgång.

Den här gången går det lugnt till. Styrelsens arbete och framtidsstrategier godkänns och Laporta, som i och med Barças trippel tog en personlig revansch, får stående ovationer efter sitt tal. Det avslutas sedvanligt med:

– Visca el Barça y visca Catalunya!

Laporta må vara ifrågasatt, men det är svårt att inte imponeras av hur han lyckats modernisera klubben och ökat både medlemsantalet (till över 165 000) och välgörenhetsarbetet sedan han tog över 2003. Under klubbens då 107-åriga historia hade matchtröjan varit helt ren från reklam. Numera betalar Barcelona Unicef för att få ha FN-organisationens logga på bröstet.

– Det är en historisk överenskommelse som visar världen att vår klubb är något mer än bara en klubb. Det här är ett själsligt initiativ. Som att vinna Champions League på en social nivå, sa Laporta då.

Journalisten Guillem Balagué, som bland annat arbetar för Sky Sports, Daily Mirror och spanska As, är inte särskilt förtjust i Barças ordförande men erkänner:

– Det där med tröjorna var väldigt smart. Det har ökat värdet enormt och öppnat en ny marknad för klubben. Föregångarna tänkte bara lokalt, Laporta har tagit Barça till en global nivå. Han har fått öppna New York-börsen och talat inför FN.

– Men det största han gjort var när han i somras lyckades sälja marken som Miniestadi (den mindre arenan bredvid Camp Nou) står på för 200 miljoner euro – mot grannarnas vilja.

Balagué håller på Espanyol, stadens andra fotbollsklubb, som han tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet.

– Vi lever i Barças diktatur! Allt handlar om dem. Och folk utifrån har en romantisk idé om att Barça är ”underdogs”, att de kämpar mot etablissemanget. Men de går ju hand i hand med etablissemanget! Vår nya arena fick inte ens ligga inne i staden...

Han har dock inga problem med att se storheten i lagets spel. Han tycker att fjolårets upplaga var den bästa i klubbens historia. Någon trippelrepris blir det dock inte i år.

– Inte en chans, det sker en enda gång i livet. Ligan vinner de antagligen lätt, den har blivit sämre. Cupen tror jag inte de kommer att prioritera i år, truppen är inte bred nog. Säsongens stora mål är dock vinna Champions Leaguefinalen på Bernabéustadion i Madrid. Och det kan de göra.

Hur ser du på värvningen av Zlatan?

– Att värva honom var det smartaste Barcelona kunde göra. Laget behövde något annorlunda, motståndarna började kunna läsa dem mot slutet av säsongen. Zlatan tillför något helt nytt med sin längd och teknik. Men han är ytterligare en spelare som vill ha mycket boll. Han måste förändra sin spelstil, anpassa sig till systemet, röra sig mycket och jobba hårt.

Balagués främsta råd till svensken är att inte slappna av. Det är lätt hänt i en klubb där tempot inte alltid är så intensivt på träningarna.

– Jag har sett många nya spelare smittas av stadens lite sömniga attityd, av de lugnare träningarna. De arbetade inte tillräckligt hårt, vissa lade på sig, och tappade skärpan. Man kan behöva träna på egen hand för att hålla sig på topp. Men Zlatan verkar ha rätt attityd.

– Och han måste se till att hålla fansen glada. De är oerhört kräsna. Han borde skriva på varje block som sträcks fram, vara så lättillgänglig som möjligt. Eto’o gjorde det inte och han var aldrig älskad. Ibrahimović får dock finna sig i att aldrig bli nummer ett. Messi, Iniesta, Xavi, Puyol och Piqué går före i världens bästa lag.

Klockan 23.29 den 19 augusti touchar Zlatan Ibrahimović bollen för första gången som Barçaspelare. Det har gått två timmar sedan han välkomnades med ett öronbedövande jubel från 94123 åskådare.

Att tajmingen inte riktigt finns där än, att insatsen inte är mer än okej, att det blev förlust (0-1) gör inget. Han hyllas ändå av fansen och medspelarna berömmer honom.

Tränare Guardiola, även han nöjd med Zlatans prestation, ber journalister och supportrar om tålamod. Han vet att det kommer ta lite tid för anfallaren att anpassa sig sitt nya lag, sitt nya hem.

– Vi har inte värvat honom för en enda dag, vi har fem år på oss.