Helena Jonsson tränar i Ruhpolding.
Foto: TOMAS ONEBORG
Sambon, föräldrarna och släkten kommer i första hand.
Radio, tv och tidningar har sina egna önskemål.
Tränarna, klubben, förbundet, sponsorer och Sveriges olympiska kommitté likaså.
Intressenterna kring en olympisk guldfavorit är oräkneliga. Och många i nätet vill ha sin lilla beskärda del.
Sällan har en svensk idrottstjej åkt till ett olympiskt spel med så stora förväntningar – och en så tung ryggsäck.
Helena Jonsson, som är bäst i skidskyttevärlden just nu, gör sitt bästa för att skaka av sig pressen och intressenterna. Hon fortsätter att göra de prioriteringar hon alltid gjort.
– Nog räcker tiden till. För det mesta i alla fall. Det är en inrutad tillvaro att hålla på med elitidrott, men det är ingenting jag kommer att ångra den dagen jag lägger av. Jag har inte försakat någonting viktigt, förklarar Helena.
Träning, träning och åter träning.
Ständigt på resande fot, tävlingshets, presskonferenser, dopingkontroller, prisceremonier och utmärkelser – lägg därtill studier, tentor och uppsatser på lediga stunder. Däremellan korta visiter i lägenheten hemma i Östersund, snabbladdning av batterierna och nya utmaningar.
– Det är en speciell tillvaro. Under tävlingssäsongen hinner jag förstås inte slappa i tv-soffan särskilt ofta och det älskar jag annars att göra. Men nog hinner jag umgås med släkten och kompisar då och då. Även inför OS. Det är träningen och mina närmaste jag prioriterar, säger Helena.
En tävlingssäsong föregås av sju månaders stenhård träning. Sex dagar i veckan, två pass om dagen i ur och skur.
– Det finns dagar man tittar ut och önskar att man hade en helt vanligt 9–5-jobb. Men för det mesta är det kul.
Landslagsgänget är Helenas andra familj. Tonen mellan åkarna är varmt retsam under träningspassen. Åkarna bor tillsammans i lägenhet och umgås nästan dygnet runt under de många träningslägren. När SvD hälsar på ett par dagar under lägret i Ruhpolding i november är stämningen avslappnad trots tuffa pass på rullskidbanan. Ett par kilometers åkning – skytte, ett par kilometers åkning, skytte. Om och om igen. I två timmar.
Förbundskapten Staffan Eklunds skrönor mellan varven muntrar upp stämningen, men när åkarna kommer in på vallen är koncentrationen total. En intern skyttematch mellan killar och tjejer sätter extra spets på träningen. Förlorarna får bjuda på middag.
Helena Jonsson har vant sig vid sin hektiska tillvaro. Vissa perioder är värre än andra och ibland tvingas hon prioritera lite tuffare än annars.
Ta de här fem dagarna i mitten av januari till exempel:
•15:e: Tävling i Ruhpolding i sydöstra Tyskland. En historisk dag för Helena och de tre övriga i laget som för första gången för Sverige högst upp på prispallen i en världscupstafett för damer. Stark och delad segerglädje. Efteråt firar Helena med en promenad.
•16:e: Tävling igen. Helena vinner masstarten, det sista loppet inför OS. Nästan lika glädjande är beskedet från Mittuniversitetet i Östersund där Helena pluggar ekonomi och juridik; C-uppsatsen hon slitit med de senaste veckorna är godkänd!
•17:e: Väckning 04.40. Bilresa till München och flygresa till Stockholm. Där väntar skidskytteförbundets presschef Leif Emsjö, som tar Helena till ett hotell i Arlandastad och en snabb presskonferens. Några timmar senare efterlängtad hemfärd till Östersund och 16.30 är Helena hemma i lägenheten.
•18:e: Vilodag som blir omtumlande, minst sagt. Helena tackar nej till att närvara vid Idrottsgalan i Stockholm. Arrangörerna lockar med alla tänkbara medel, men Helena har bestämt sig. Hon blir ändå kvällens stora namn. SvD:s Bragdmedalj ska delas ut. Men i stället för Globen får SvD:s chefredaktör, Lena K Samuelsson, åka till Östersund och hänga medaljen kring Helenas hals. Hon får både utmärkelsen som ”Årets kvinnliga idrottare” och Jerringpriset. Jubel och gratulationer via telefon, mail och sms. Det är inte helt enkelt att somna den kvällen.
•19:e: Återkomsten till vardagen blir abrupt. Dagen börjar med att dopningspolisen kommer på oannonserat besök. Efter ha tillgodosett deras önskemål om blod och urin, blir det träning med landslagskompisarna Anna Maria Nilsson och Elisabeth Högberg. Och därefter ägnas tid åt mer praktiska bekymmer. Som hur man får ett 56 kilo tungt paket med beställda duschdörrar upp till andra våningen i hyreshuset. De har levererats vid porten och sambon David är bortrest…
Och hela tiden, någonstans i bakhuvudet, finns tankarna på OS.
Den största utmaningen hittills under karriären.
Helenas första olympiska spel.
En tävling som alla andra.
Eller?
– Det är vad jag försöker intala mig. Jag ska åka lika långt, skjuta samma antal skott, det är lika långt till tavlan som vanligt och det är samma konkurrenter. Samtidigt vet jag ju att om jag skulle misslyckas är det fyra år till nästa chans.
Skidskyttelandslagets ledning utgör tillsammans med SOK:s presschef Björn Folin det stöd Helena kan luta sig emot inför och under spelen.
– Jag har haft en del kontakt med Helena och var uppe och träffade henne i Östersund för att prata om hur det fungerar under ett OS. Men jag är inte det minsta orolig för att hon ska prioritera fel i sina förberedelser. Helena är en väldigt jordnära person och har bra vägledning av rutinerade personer i landslagsledningen. Hon avstod sista världscuptävlingen inför OS och gick in i en den träningsperiod som var planerad. Hon vet att hon inte ska ställa upp och stylas i något månadsmagasin och hon avstod som bekant Idrottsgalan med de risker stora folksamlingar innebär, säger Björn Folin.
– Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gick och blev sjuk på grund av att jag tagit onödiga risker, säger Helena, som veckan därpå trots alla försiktighetsåtgärder en morgon vaknade med halsont.
Helena är inte säker på om det faktum att hon är OS-debutant innebär något negativt.
– Det kanske är så att de som varit med förr har en fördel. Samtidigt tycker jag att klarar att hantera press, att jag har gjort det hittills i alla fall. Det blir kanske värre nu, men samtidigt känner jag mig så trygg i det jag håller på med nu. Säsongen fram till OS kunde inte har fungerat bättre. Jag har fått vara frisk och skadefri, jag har kunnat följa planen till punkt och pricka. Jag hade faktiskt inte kunnat göra någonting annorlunda och misslyckas jag i OS finns ingenting att skylla på, säger Helena.
Till skillnad från många andra idrottsutövare har inte Helena inte känt något behov av en mental coach.
– Jag har inte tyckt att jag behövt någon. Det har kanske med min personlighet att göra, jag är en ganska lugn och trygg person i mig själv, säger Helena.
Beträffande de fysiska förberedelserna litar hon fullständigt på sin tränare Wolfgang Pichler.
– Han har varit med så länge och hittills har den träning jag underkastat mig i hans regi gett resultat. Visst är det tufft ibland, men när framgångarna kommer blir man tacksam. Wolfgang har sagt att jag ska kunna toppa formen ytterligare inför OS och det litar jag på, säger Helena.
Mentalt är det under de sista veckorna perioden inför ett OS som idrottsmännen utsätts för de största påfrestningarna, menar Björn Folin.
– Då är det många som rycker i de aktiva. När själva spelen börjar blir det lugnare. De aktiva bor för sig själva i en OS-by, dit inga andra har tillträde. Det blir planerade presskonferenser och det är färre journalister på plats. Det blir säkert inga problem, säger Björn Folin.
Helena Jonsson åker till OS-banorna i Whistler Olympic Park med ambitionen att nå pallen, att få med sig en medalj hem.
– Efter hennes säsong hittills kommer säkert kraven från media och allmänheten vara högre än så. Men det är inte så enkelt. Minns Magdalena Forsberg, som blev utan medalj i Nagano 1998. Sedan tog hon två brons i Salt Lake City fyra år senare och var mycket nöjd med det, säger Björn Folin, i ett förmodligen fruktlöst försök att dämpa förväntningarna.
