J-O Waldners sportbar W-bar i Peking är en mötesplats för skandinaver. Svenska kyrkan använder den ibland för sina träffar. Samma kväll som Kina mötte USA i basket får J-O skriva en autograf till Audrey Ding på en bordtennisracket.
Foto: Mark J. Terrill, Tobias Röstlund
Familjen Dackbergs överhuvud på Jakob Vestinsgatan i Stockholm gav mig efter fotbolls-VM i Japan 2002 bakläxa för saknaden av lokalt sammanhang i skildringarna vid det stora mästerskapet.
”Klutten” ville veta hur det luktade och vad folk tänkte och tyckte. Språkbarriären, måste jag tillstå, ställer till det i Asien. Fonetisk fnurra gör det ännu värre.
Men jag kan berätta att det luktar fisk i den motsvarighet till Ica Maxi jag stegade in i vid lunchtid i går med en bild på J-O och ett ur tidningen China Daily urrivet foto på Michael Phelps, taget från en presskonferens i förra veckan.
”No contest” hade amerikanen sagt och kanske svalt en kallsup om han fått ta del av min minigallup. Någon tillfrågad behäftade simkungen med släktskap till den närvarande presidenten George W Bush, medan ”Waaollner” framkallade desto fler igenkännande leenden.
Det vara bara tanterna vid tvättmedlen som höjde blicken från de två världsstjärnorna med farhågan att det var en galning lös i butiken.
Innan jag lämnade Wu Mart passade jag på att handla en påse mat (kallskuret, korvar, marinerad vitlök, en påse chips och två öl) för motsvarande 45 kronor samt ta rulltrappan upp och besöka frisören där fem unga män med burriga hårsvall fnissade i kapp. Två (!) shamponeringar senare plus klippning stannade vid 40 kronor. Då får man ta att smeknamnet under resten av OS riskerar att bli herr Kantarell.
Med detta konsumentprisindex i bakfickan styrde jag kosan mot J-O nere på byn.
Jag hann tänka att det där med kändisskap är som med riktigt rika människor (inte för att J-O är sååå rik). Den som har rikligt av det ena eller det andra bryr sig inte.
Det räckte med det korta utropet ”Bara Bajare!” i fotoblixtarnas sken i hotellobbyn innan den i särklass mest kände svensken bland 1,4 miljarder kineser började analysera läget i allsvenskan. Hade det funnits en tidsmaskin hade J-O åkt hem och sett sitt kära Hammarby i går kväll istället för att som vanligt snedda över Nynäsvägen hemifrån lägenheten för att nå Söderstadion.
Hans retoriska kommentar ”Det blir inget med Malmö...” (efter förlusten mot DIF) fångar på pricken den lirare han är, på samma sätt som när J-O efter dubbla OS-mästarinnan Deng Yapings tröttsamt långa utläggning om OS-värdskapet - på kinesiska - inflikar till den församlade världspressen:
- Jag håller med...
Den i lokalen närvarande förbundskapten från OS-guldet i Barcelona 1992, Borlängesonen Anders Thunström som sedan tolv år bor i kanadensiska Ottawa, måste ha känt sig som i fornstora dagar när det verbala och handfasta bollsinnet flödade som bäst.
Vad jag gillar mest med J-O som ambassadör är att han förblir sig själv. Inte för en sekund uttrycker han någon otålighet när de kinesiska tv-teamen radar upp sig och vi svenska skrivare från landets alla hörn får vårt i lugn och ro utan antydan till brist på värdighet.
Jag väljer att lämna presskonferensen efter att ha njutit av J-O:s bollsinne över bordet i lekfullt spel med Deng Yaping och hamnar efter att ha färdats på som det känns sju Essingeleder vid hans krog i staden. Den är något enklare än det vad kompisen Tomas Brolin företräder på krypavstånd från Stureplan.
Har ni något bra Tisch (bord)? Standardfrasen lånar jag av Bundesligaspelaren Waldner.
För hur välsmakande det rykande heta Sichuanköket än kan vara vattnas det i munnen när det finns köttbullar med gräddsås, lingon och potatismos inom räckhåll.
Efter att ha tuggat ur träffar jag Klas Hansson, chef för Svenska Kyrkans utlandsverksamhet, som under OS hyrt in sin verksamhet med en cafédel i lokalen.
Det går alltså att diskutera de moraliska markeringar som buddhismen uttrycker i samma lokal som det serveras starka drycker.
Vi följer med andakt på storbildsskärmen, bredvid norrmän som fortfarande frossar i Alexander Dale Oens simsilver, hur den kompakte colombianen Diego Salazar blott vägande 62 kg hivar upp 167 kg på raka armar i sin sista stöt. Idrotten förbrödrar.
J-O gör sig vänner överallt. Prästen från Strängnäs stift berättar att han besökte Peking för första gången i mitten av 80-talet och att man då bara efterfrågade saker på fyra ben. Som kylskåp, till exempel.
Nu är det fyra hjul som gäller. Om man inte är väldigt mycket människa och heter Jan-Ove Waldner.
