Den stora bragden var inte segern i gruppspelet över Norge. Inte heller måstematchen mot Ungern. Eller semifinalrysaren mot Rumänien.

Matilda Boson, 29, har varit med i landslaget i snart tio år och sett förvandlingen inifrån. Från ett lag utan självförtroende, som nästan bett om ursäkt över att vara med på mästerskap, till en av världens bästa handbollsnationer.

– Bragden vi gjorde är större än en enskild match i EM. Det är hela resan från 2005 och fram till silvret som är bragden med stort B i mina ögon. Vi har alla jobbat oerhört hårt, tagit steg för steg, men också haft motgångar som fött ännu mer hunger. Äntligen fick vi visa vad vi lärt oss på vår långa resa, säger Boson.

EM-silvret för knappt ett år sedan blev damlandslagets stora genombrott hos svenska folket. Lagets energi, glädje och vinnarskalle gick rakt igenom tv-rutan.

De individuella insatserna var av högsta klass – Isabelle Gulldén, Linnea Torstenson, Cecilia Grubbström och Johanna Wiberg framför allt – men det var ändå kollektivets styrka som gav blågult silver till slut.

Bästa minnet?

– Åh, det är massor. När vi dansade zumba på prispallen. När vi sprang in i arenan i Herning och de spelade Mikronfonkåt i högtalarna: den låten hade vi lyssnat på hela turneringen. Eller när jag sa till Linnea (Torstenson) i halvtid mot Ungern, då vi låg under, ”kom igen nu, vi ska till semi för min skull” och hon svarade ”visst, det ordnar jag” – och sedan gjorde det också.

Matilda minns också känslan i första halvlek i finalen mot Norge (”Men Gud! Vi kommer ju vinna!”). Sverige ledde sensationellt, allt gick blågul väg, men när Johanna Wiberg skadade sig och tvingades utgå tog Norge över och vann med fem bollar.

– Vi hade inte varit i den situationen till skillnad mot Norge. Det sista klivet saknades. Vi tog slut, orkade inte.

Vad lärde ni er mest av EM?

– Att vi är ett lag som inte kan gå på autopilot. För att lyckas måste vi komma ihåg varför vi är bra. Det gäller att jobba för varandra, hålla oss inom de ramar vi satt upp och våga vara konsekventa, säger Boson.

Den mentala styrkan i gruppen är en grundpelare. Öppenheten, vad som förväntas av var och en, och att spelarna vet sina roller i gruppen, har fått alla att växa. Matilda poängterar just detta – och att självförtroendet är på en helt annan nivå än tidigare.

– Jag minns när vi spelade World Cup för fem år sedan och kom in i matsalen. Det kändes som ”tack för att vi fick komma”. Nu senast, på EM, var det ”tja, tja, det är vi som ska spela final” när vi kom in i matsalen. Det är viktigt att vi får tycka att vi är bra, känna oss stolta, men vi får aldrig glömma ödmjukheten.

Den resa hon talar om började när Ulf Schefvert tog över som förbundskapten 2005. Assisterande kapten var Per Johansson, han som sedan drygt två år tillbaka haft huvudansvaret och som vuxit enormt som ledare, menar Matilda.

– De kom in och ställde krav. Ulf med fantastisk energi, Per med extrem handbollskompetens. Vi började träna mycket, mycket hårdare och fick möjlighet till helt andra förberedelser. Jag minns att de sade att de trodde på oss, att vi skulle kunna mäta oss med de bästa om vi var beredda att satsa. Vi tyckte de var helt galna och undrade vad de snackade om, säger Matilda med ett skratt.

OS i London är något av slutmål på den långa resan. VM i Brasilien, som inleds kommande vecka, är ytterligare ett viktigt steg på vägen.

– Även om vi tog silver i EM är det orättvist om vi målas upp som medaljkandidater i VM med tanke på skadorna vi haft på våra största stjärnor. Vi har knappt tränat ihop överhuvudtaget. Vi har inget uppsatt mål, utan strävar efter att göra en bra prestation. Det är svårt att sia om placering, när det är utslagsmatcher direkt från åttondelsfinal. Vi kan komma tolva och ha gjort en bra prestation, men det är klart att vi drömmer om medalj. Det vore helt fantastiskt. Inte minst efter VM-fiaskot för två år sedan. Där föddes extremt mycket energi.

EM för ett år sedan var tänkt som slutmål i landslaget för Matilda. Men redan dagen efter finalförlusten frågade Per Johansson om hon inte ville fortsätta.

– Jag kände hunger, motivation och energi efter mer. Trodde jag skulle vara klar, men det var inte alls så. Och eftersom jag är en stor del av det som hänt, jag har ju varit med på hela resan, var det inte ens ett alternativ att kliva av när det väntar VM i Brasilien och förhoppningsvis OS i London.