Svenskproffset Henik Goitom är en välkänd profil i La Liga.
Foto: Johanna Garå
–Jag sa: ”Kalla mig Henok, inte ’negro’!”. Men han gjorde det igen en stund senare. Först låtsades jag inte höra, men sen kände jag att jag var tvungen att markera: ”Kan du mitt namn? Henok! Inte ’negro’!”
Efter träningen, en av säsongens första, sökte Henok Goitom upp tränaren José Luis Mendilibar för att förklara sitt utbrott. Den svenske anfallaren ville tydliggöra att det inte var hans avsikt att ”tjafsa” inför gruppen eller att han trodde sig vara större än sin nye chef.
–Han hade inga problem med att kalla mig Henok men sa att någon gång skulle det andra ordet antagligen slinka ur honom. Det händer hela tiden i Spanien att man kallar mörkhyade spelare för ”negro” (som kan översättas med ”svartis”) men det är aldrig någon som säger ifrån. Och egentligen menar de inte något illa, därför kan man inte bli riktigt arg.
Henok Goitom skakar på huvudet. Efter snart fyra år i Spanien vet han att rasism är ett komplicerat ämne här nere. Det existerar överallt i samhället men få spanjorer skulle erkänna att de har rasistiska åsikter. Goitom, vars föräldrar kommer från Eritrea, säger att han inte har drabbats själv men vet att det är för att han är en känd fotbollsspelare.
–För en månad sedan fick jag höra av en kompis att en barchef i stan hade kastat ut två killar på grund av deras hudfärg. Vi bestämde oss för att gå dit och chefen kom fram för att hälsa på oss med kindpussar. När hon kom till mig sa jag ”gå vidare, jag vill aldrig hälsa på dig”. Hon tyckte jag var konstig men när min kompis förklarade varför jag hade gjort så skämdes hon.
–Visst kunde jag ha skitit i det, men om man tycker att något är fel och inte visar det, hur ska personen då fatta att han har gjort fel? Om man bara tänker på sig själv, hur ska jorden då bli en bättre plats?
Den oegoistiska inställningen kan tyckas ädel. Men Goitoms personlighet –hans sätt att gå sina egna vägar och tydligt markera när han tycker något är fel –har också gjort att han hamnat i blåsväder.
Vi befinner oss i en något ödslig men fräsch restaurang i centrala Valladolid. Goitoms nya hemstad ligger 20 mil nordväst om Madrid och har 320000 invånare. 24-åringen tillhör egentligen Real Murcia men lånades i somras ut eftersom laget åkte ur högstaserien och nu har ekonomiska problem.
Det är lunchdags och lätt att drabbas av beslutsångest vid åsynen av alla rätter på dagens ”menú del dia”. Kocken kommer ut från köket för att skaka hand med stadens stolthets främste målgörare och önskar honom lycka till i fortsättningen.
Men den vänliga gesten är inte signifikativ för svenskens relation till ”el Pucelas” fans. Den är nämligen inte helt problemfri. Anfallaren buades ut under hösten hemma på Nueva Zorrilla eftersom han inte fick igång målgörandet. I publikens ögon levererade han inte på samma sätt som sin målsprutande föregångare Joseba Llorente, numera i Villarreal.
Efter bortamatchen mot Osasuna i december, då Valladolid hade vänt 0–3 till 3–3 och Goitom gjort sitt andra raka mål, gav svensken sin syn på saken.
–Jag fick frågan om jag trodde att fansen hade förlåtit mig nu. Jag sa: ”Förlåtit mig? Det är nu kriget börjar, det är jag mot dem. Jag vill absolut inte att de hejar på mig. Har de en gång varit emot mig så kan de vara det hela året.”
Hade det inte varit lättare att bara strunta i det?
–Kanske det, men jag gjorde det för att underlätta för andra spelare i framtiden. Jag hatar när någon först är emot mig och sen med mig. Det är som att du först pratar skit om mig men sen vill komma mig nära.
Pågår ”kriget” fortfarande?
–Lite mindre nu, men fortfarande sitter det i.
Påverkade det dig att fansen buade?
–Inte negativt. Jag skiter fullständigt i vad folk har att säga, om det inte är min familj, mina kusiner eller mina nära vänner. Jag tyckte nästan det var bra att de buade. Jag vet inte varför men jag har alltid gillat att vara en underdog, att ha någon att slåss mot.
Tvivlade du någon gång på din kapacitet?
–Någon gång undrade jag kanske varför spelet inte stämde, men jag tvivlade aldrig på mig själv. Jag har alltid haft starkt psyke. Det tackar jag mina föräldrar och uppväxten i förorten för.
Goitom ger intryck av att vara en lugn, eftertänksam och intelligent person. Han har nära till skratt och det märks att han gillar att skämta.
–Henok är en bra människa som vill hjälpa andra, säger bästa polaren i laget Haris Medunjanin.
Varken holländaren eller svensken trivs med den förutfattade meningen att alla fotbollsspelare skulle vara diviga skitstövlar som bara spelar tv-spel och vill synas.
–Det blir problematiskt för oss andra som inte är så. Det där med status är inte min grej. Jag är en vanlig kille från förorten. Folk måste förstå att fotbollsspelare kan vara normala människor också, säger Goitom som just nu läser en bok om Gaza för att bli bättre insatt i historien bakom konflikten.
Efter lunchen blir det tydligt hur oerhört pinsamt han tycker det är att bli fotograferad –och därmed uttittad –på Plaza Mayor. I Sverige kan dock Valladolids nummer 9 röra sig utan att bli igenkänd särskilt ofta. En anledning är förstås att han aldrig spelat i allsvenskan eller tagits ut i Lars Lagerbäcks blågula A-landslag.
Känner du dig någon gång bortglömd?
–Nej. I Spanien vet de stora lagen vem jag är. Det här året vill jag spela så bra som möjligt så att andra klubbar blir intresserade. Varför skulle jag sträva efter att bli känd i Sverige? Vad ger det mig om Svensson därhemma vet vem jag är?
Ditt namn skulle kanske förekomma i större utsträckning i landslagsdiskussionen?
–Självklart vore det trevligt att få spela i landslaget, i EM och VM, men det är inte jag som tar ut laget. Så varför ska jag tänka på något som jag inte kan påverka? Om jag inte har presterat tillräckligt bra så får jag jobba ännu hårdare och bli ännu bättre.
För ett år sedan, inför EM, var den assisterande förbundskaptenen Roland Andersson och tittade på Goitom i Real Murcia.
–Den matchen gick det åt helvete för mig. Ibland har man otur. Det kanske går lika dåligt nästa gång de kommer. Men jag ser det såhär: varje gång det är landslagsuppehåll får jag vara tre dagar hemma i Stockholm med min familj och mina vänner. Och det är där jag är som mest lycklig.
I eftermiddag ska Goitoms Valladolid ta sig an Recreativo på bortaplan. Det första mötet, i oktober, slutade 1–1 sedan Víctor på övertid räddat en poäng till hemmalaget. Då byttes ligans ende svensk ut i paus. Inför omgången låg Real Valladolid nia – en utmärkt placering med tanke på att klubbens målsättning är att inte åka ur Primera división – och Goitom har hittat formen. På de senaste 13 matcherna har han gjort sex mål.
– Jag går till varje träning med glädje. Nu vet jag vad tränaren vill ha av mig, jag behöver inte ens tänka efter på planen. Det känns skönt. Sen har jag varit väldigt noggrann med stretchningen de senaste månaderna. Det gör att jag känner mig mer fri.
Hur är Mendilibar som tränare?
– Perfekt. Han har respekten med sig men det går att prata med honom och han kan skoja. Jag gillar när han skriker, då vill man jobba mer. Jag hatar tränare som säger ”bra kämpat” när man varit dålig. Hur ska det utveckla mig? Det viktigaste är att få höra vad jag har gjort fel så att jag kan förbättra det.
Det är få förunnat att leva som du. Stannar du någonsin upp och njuter?
–Varje dag. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Jag har mina vänner och min familj vid liv och jag spelar fotboll – vad mer kan jag begära?
