Regnet duggar över Rocksjön i hjärtat av Jönköping. Det är sista detaljslipningen med landslaget innan Polen-VM.

Sofia Paldanius är Sveriges stjärna på damsidan och vårt största medaljhopp. För bara två år sedan hade en sådan mening fått henne att inte kunnat tänka på annat, men efter 2009 är saker annorlunda.

Det var året hon fick slicka såren efter ett misslyckat Peking-OS, slåss mot en efterhängsen axelskada, fylla 30 och dra in på kanoten för att hinna göra en Svensk klassiker.

– Jag lärde mig ganska mycket av den tiden. Innan hade allt kretsat kring kanot, att vara topptränad hela året och vinna varenda tävling jag ställde upp i. Jag har väl mognat kanske, kommit på att det finns andra saker i livet, tröttnat på attityd och att bry mig om vad personer jag inte ens känner ska tycka.

Resultatet blev mindre träning, men mer tid för vänner och i viss mån andra intressen. Resultatet blev också, mot alla odds, ett EM-guld och ett VM-brons i K2.

– Jag insåg att jag inte är en sådan som klarar av att träna två pass om dagen året om. Jag är för social och konstnärligt lagd. Jag måste känna glädje i det jag gör. Men nu känner jag precis det. Och kanoten är roligare än någonsin.

Inte ens den nya Sofia kan längre hålla sig ifrån att prata om förväntningar. Gulddrömmar i K1 och ett, som hon själv uttrycker det, frågetecken och utropstecken för K4-satsningen.

– Det är en stor utmaning med K4. Det har känts bra, men vi har ju egentligen ingen aning om var vi står och det kom ju som en överraskning att vi skulle köra. Jag var ju övertygad om att jag och Josse (Josefine Nordlöw) skulle köra K2 efter hur det gick förra året.

Varför fick ni inte chansen?

– Ja, det är förbundskaptenens val. I början blev jag faktiskt chockad, men Bengt (Bengtsson) tyckte att K1 och K2 låg för nära varandra schemamässigt, och ville testa en toppad K4. Och ärligt, nu är jag riktigt sugen.

Nästa torsdag drar VM igång. I skallen är Sofia Paldanius redan där. Men den här gången kan hon tänka på annat också, som på drömmen att en gång kanske ge ut en diktsamling. Eller en bok.

Men ännu har hon några rader kvar att skriva med paddeln. Först VM i Poznan. Sedan återstår att se om London-OS blir sista bladet – det vet inte ens Sofia.