BREITENBURG

Rolf-Göran Bengtssons guldfinal i EM i Madrid är historisk, på alla tänkbara sätt.

Guldhjälten själv tycker mest att han inte hade något val. Inför avgörande rundan låg han fyra och hade inte råd med några misstag.

–Jag visste att jag måste hålla mig kall och se till att alla bommar låg kvar, berättar Rolf-Göran när SvD träffar honom i Tyskland.

Och visst låg bommarna kvar. Ninja La Silla, äldst och minst i EM, var högt över.

Resten av dramat, då de tre sista ryttarna red bort sig en efter en, följde Rolf-Göran på avstånd tillsammans med Ninja:

–Klart man satt och hoppades. Men med de ryttare och hästar som var kvar räknade jag inte med någonting.

–Känslan när guldet var klart var fantastisk. Men det gick nästan inte att tro att det hänt.

Fem veckor efter miraklet i Madrid är allt som vanligt på hemma på träningsanläggningen i Breitenburg utanför Hamburg.

Måndag, tisdag – och ofta även onsdag – är det träning. Torsdag till söndag tävling. Året om.

När SvD kommer på besök är det nästa stjärna, Carusso LS La Silla, som ska förberedas inför helgens tävlingar i Lyon.

Klockan är tio. Carusso är dagens fjärde häst.

– Förr red jag tio hästar per dag men numera blir det bara sex, sju. Jag vill hinna göra det så bra som möjligt, berättar han.

Carusso får hoppa en bana i ridhuset. Han måste tränas i att lyssna på sin ryttare, inte ta så mycket egna initiativ och kasta sig iväg mot hindren. Det får ta den tid som behövs.

Alla fem anställda i stall Bengtsson jobbar lika lugnt och metodiskt som chefen. Det är en avspänd atmosfär.

Men första tiden efter EM var turbulent. Telefonen gick varm och både svensk och tysk tv kom för reportage.

–Intensivt, men kul, tycker Bengtsson som blivit riktigt bekväm med media, vilket inte alltid varit fallet.

Två veckor efter guldet var han i Flyinge i Skåne för en clinic. 2500 personer, fler gick inte in i ridhuset, hade betalat för att se sin idol visa hur han tränar unghästar. Och för att hylla honom. Jublet höll aldrig på att ta slut.

–Det var något väldigt extra, säger Rolf-Göran som vuxit upp med Flyinge som granne till gården i Södra Sandby.

Men aldrig att han trott att han skulle tas emot som rena rockstjärnan.

–Här nere märker vi inte av uppståndelsen. Jag förstår knappt att det är så stort där hemma. Men det lägger sig väl med tiden.

Anläggningen i Breitenburg är funktionell och trivsam. Väl ingången, inte ett dugg lyxig. Det är innehållet som räknas för team Bengtsson.

Som med Ninja.

Valacken är bara 162 centimeter hög. När Rolf-Göran provred för åtta år sedan och var han tveksam just till storleken.

Då visste han inte vilket krigarhjärta som dolde sig där inne. Det hjärtat vann han bit för bit och i det sjätte mästerskapet tillsammans blommade samarbetet ut i fulländning.

– En fantastisk häst, säger Rolf-Göran om sin tävlingskamrat.

– Vi är aldrig bättre än våra bästa hästar.

Alla Rolf-Görans hästar matchas försiktigt hela vägen från unga år till toppen. Ninja är diamanten i kronan som slipats extra varsamt. Efter OS-silvret 2008 fick han vila från hoppning i ett halvår.

Hästskötaren Celia Rijntjes, har jobbat åt Bengtsson i 14 år. Hon har järnkoll, före, under och efter alla tävlingar. Ett superproffs som vakar som en hök över sina skyddslingar.

– Ninja är speciell, mer speciell än de andra, säger hon.

– Jag grät massor i Madrid. Ninja är en så bra partner för oss alla. Han förtjänade verkligen att vinna och få all extra uppmärksamhet. Han tycker om att vara bäst. Jag kommer att sakna honom väldigt mycket när han pensioneras.

Den dagen närmar sig obönhörligen. Då väntar gröna beteshagar hemma hos ägaren Alfonso Romo i Mexico.

Men inte än. 16-åringen har inga känningar av EM. Han har fått semester ändå, joggar runt oklippt och lite långhårig. Softar. Äger. Sprider lugn i hingststallet där han bor.

Rolf-Göran travar sin guldhäst lite lätt på den stora utebanan. Någon hoppning blir det inte än på ett par veckor. Bara turer i skogen och på galoppbanan.

–Han har blivit bekvämare med åren, tar inte ut sig på träning. Och så tar han sig lite friheter när inte jag är hemma, ler Rolf-Göran och lägger en varm hand på hästhalsen.

Nu ligger fokus på världscupen och på sikt på OS. Vinnarinstinkten har inte avtagit.

Hur ofta tänker då Rolf-Göran på att han är Europamästare?

Han ser lite förvånad ut över frågan. Som om han ännu inte tror att det är sant, att det verkligen var han som stod överst på prispallen efter alla års slit.

– Jo, ibland tänker jag på det, att det som man drömt om, att vinna ett stort mästerskap. Att det gick.