Vi tonåringar följde med spänning hans karriär i detalj från den första proffsmatchen hösten 1952 mot fransmannen Masson. Rapportering skedde nästan bara i tidningarna, radiosporten var mycket återhållsam med boxningsreferat.
TV fanns länge bara i andra länder. Dessbättre hade Ingemars promotor Edwin Ahlqvist två tidningar, ”Rekord-Magasinet” och ”All Sport”, som fylldes med massor av uteslutande positiv information om det svenska boxningshoppet.
Visst var det skönt med en svensk idrottsman som alltid vann och på KO för det mesta. Men det var inte alltid lätt att få snabb information. När Ingemar 1956 gick upp mot Italiens Franco Cavicchi om EM-titeln i Bologna, sade en likgiltig röst i söndagskvällens ekosändning, mellan ett par politiska nyhetsinslag:
– Det blev knockout för Ingemar Johansson i Bologna!
Vad betydde det? Seger eller förlust, nog behandlades sporten med nonchalans på den tiden.
En skakad nyhetsman kom efter några minuter med segerbeskedet. Folk kunde ringa ilsket även på 1950-talet. Seger följde på seger. Självsäkra engelska boxningsexperter kom hit och förklarade att deras Henry Cooper och Joe Erskine minsann lätt skulle slå den tröge svensken. En lovade att han skulle rulla upp en ärta med näsan upp för Mount Everest om Ingemar vann. Reportern har inte avhörts sedan dess.
Till slut kom det oerhörda: Ingemar skulle möta Floyd Patterson om VM-titeln, ofattbart. Det vissna var att Sveriges Radio inte skulle sända direkt, men det ordnades via Radio Luxemburg.
Vi var ett gäng som spelade bridge och poker hela matchnatten, i väntan på referatet. Matchen skulle vakas in. Så kom referatet i gång, ganska bra kvalitet, men i mitten av tredje ronden, började det spraka i apparaten. En av kompisarna satte praktiskt taget in skallen i radion, vi andra hörde en svag röst:
”Han faller...”
Vem?
”Negern ligger…”
Uträknad?
”Kommer upp igen”
Vem?
”Saken är klar…”
Hur då?
…”världsmästare”,
Ny? Gammal?
Till slut höjdes ljudkvaliteten: ”Vi har fått en svensk världsmästare i tungvikt!”
Då bröt jublet i lägenheten loss. Vi var bäst. Personligen satte jag ett uthållighetsrekord dessa dagar. Dag 1: Två mil cykel som sommarbrevbärare, 5 km cykel för att spela tennis, två tennismatcher, återcykling, Ingo-vaka. Dag 2:brevbärning, cykel+tennis+cykel = 36 timmar utan vila.
Slocknade framför den tv som sände efterhandsreportage. Nu diskuteras vilken svensk idrottsman som varit störst. Det känns just nu rätt ointressant om Björn Borg, Ingemar Stenmark, Carolina Klüft, Gunder Hägg, Gunde Svan eller Annika Sörenstam skall rankas högre än Ingemar.
Han var ändå den ende.
